I form innan femtio

Eller kanske ett mål.... Jag siktade på att vara i form innan jag fyllde femtio. Jag fyllde i tisdags, och jag firade det genom att jogga 10 jäkla kilometer. 10 - en hel mil! Utan gåvila. Tre varv som innehöll två moment som jag inte brukar fixa utan att gå. Nu tog jag dem TRE (!) gånger - frivilligt. Kanske är det ett sätt att mäta form på - att man faktiskt orkar jogga 10 km. Även om det inte går snabbt, jag menar, man har ju sitt snigelrykte att tänka på. Min snigelstreak närmar sig 50 och jag känner att jag blir starkare. Jag undviker inte uppförsbackar lika mycket, och jag besegrar den ena mentala "omöjliga sträcka" efter den andra. Och för varje gång känner jag mig lite kaxigare, lite nöjdare, lite drygare - precis som man ska.

Min snigelstreak håller i sig och jag är nu uppe i #43. Det känns lättare och lättare, vilket ju är syftet, så jag tänker nog att jag fortsätter ett tag till. Tror jag! För i helgen har jag varit på träningshelg. Visst skulle det vara en prestationsfri helg, och det var det på ett sätt, men nog katten har vi presterat. Vi har joggat, tränat löpteknik, joggat ännu mer, tränat löpstyrka och joggat lite till. Och - nästan det häftigaste av allt - jag har badat! I torsdags träffades vi vid 17. Jag var klart pirrig, det där med att träna i grupp är inte min grej. Jag känner mig alltid så himla långsam när jag joggar med andra, och jag är alltid rädd att bli frånsprungen eller känna att jag sinkar alla andra. Så fort vi möttes kände jag att det var helt okej att vara långsam, ingen var där för att ta OS-guld. Alla var där för att lära sig mer, träna, utvecklas och må gott. Men det visste jag ju inte när jag klev ur bilen på Harge Bad&Campings parkering. Vi värmde upp och sen bö...

#26 - kanske börjar det ge resultat nu. Efter en sen lunch, bestående av en omelett, snörade jag på mig skorna och drog i väg till spåret i Motorp. Fullständigt o-pepp, men jag hade ändå siktet inställt på 4 km. Jag gick ut lugnt, det var kvavt även om det inte var så varmt. Hög luftfuktighet, liksom. Jag behöll en snigel-fart och tuffade på.... 1 km... 2 km... inga problem.... 3 km.... fortfarande lätta fötter, och ett flås så bra att jag kunde föra en konversation med maken. Det händer inte ofta att jag kan föra ett samtal medan jag springer. Enstaka ord, ja, men inte samtal. När vi kom tillbaka mot bilen visade klockan bara 3,6 km. Inte okej, så jag tog en liten extra runda. Maken var nöjd och väntade vid bilen. Hade han inte varit med hade jag nog tagit en kilometer, eller två, extra. Nu nöjde jag mig med några hundra meter så jag kom upp i 4 km. Fördelen med det är att jag inte var slut när jag kom i mål, utan mest taggad på en ny runda i morgon.

Ni vet där med att man lovar nåt, och sen inte håller det? Hur man liksom bränner sitt förtroendekapital, att man slutar lita på en sån person rätt snabbt... Jag borde ligga på minus nu. Efter jobbet åkte jag hem, rätt slut efter en låååååång dag vid datorn. Jag lovade mig själv kaffe och sen en kort runda. Bara så pass att jag inte skulle bryta min snigelstreak. När kaffet landat snörade jag på mig skorna och gav mig ut. Min plan var genvägen till spåret, halva rundan och sen hem den andra vägen . Jag lovade mig själv att jag bara skulle behöva jogga fram till mördarbacken som ligger ca 500 m hemifrån. Den orkar jag inte jogga uppför, så jag brukar undvika den om det är möjligt. Väl ute var det så pass skönt, friskt och syrerikt, att jag ändrade min plan till genvägen till spåret, hela varvet runt och så genvägen hem. Benen kändes rätt okej, flåset hängde med och allt kändes rätt bra. Jag fixade ett par motlutor som jag sällan orkar, men i dag gick det bra. Just vid stället där ...

Jag började dagen (eller i alla fall efter kaffe och frukost) med en 7 km promenad med maken. Vi måste ju samla steg på räknaren nu när vi kör en juni-utmaning. Sen gick jag ner och hämtade ett paket på Frendo - mina byxor, de som jag beställt som minustiokilosbelöning. Efter lite chillande i soffan var det dags att ladda om och åka ner till RallarRundan, ett lokalt lopp som går här varje år. 45 min innan start kom ett skyfall av sällan skådat slag, och startområdet blev liksom en insjö. Men det var varmt regn, och då är det mest bara ljuvligt. När starten gick hade det slutat regna, solen tittade fram och det var varmt. Varmt, kvavt och fuktigt, Som ett växthus! Jag hade ingen brådska utan sniglade på i mitt tempo. Tyckte jag. Men vid ca 3,5 km kände jag att jag behövde en gåvila, så jag tog 100 m. Jag började jogga igen, men kom snart ikapp en tjej på kanske 12 år. Hon gick och såg rätt ynklig ut med tårar rinnande på kinderna. Jag stannade till och kollade läget. Hon var mest ...

Min utmaning, att köra sockerfritt och snigelstreak de sista 13 dagarna av maj, tog slut i går. Jag höll ut, joggade varje dag och avstod sötsaker och skräpmat. Det hela avslutades med High five i går, i Stockholm. Loppet kändes bra. Perfekt väder, bra bana, underbara funktionärer. Jag försökte hålla igen i början, men det är så himla lätt att dras med av omgivningen. Första kilometern klockade jag på 6:42, vilket är på tok för snabbt. Andra kilometern var mer lagom, 7:21, men den tredje gick snabbt igen - 6:55. Vid 3,5 km kom en uppförsbacke (ja, det kom några tidigare också men de fixade jag) och då tog jag slut. Jag valde att gå ca 100 m, sen joggade jag i några hundra meter innan jag blev tvungen att gå ca 100 m till. Trots detta fixade jag den kilometern på 7:12. In i mål var det sedan inte fullt 1 km, så den biten fixade jag på 5:29. Min sluttid blev 34:00 min. Inget världsrekord, men jag är grymt nöjd. Efter loppet åt vi pasta i kvällssolen innan vi gick tillbaka till ...

Av maj alltså, och min planerade snigelstreak. I morgon är det ju Stockholm High Five, så jag går ju liksom i mål med pompa och ståt på Stockholms stadion. Eller mål och mål.... det får vi se..... kanske fortsätter jag min streak. Det är ju så himla smidigt att inte behöva fundera på om jag ska jogga eller inte. Dessutom känner jag ju att det ger resultat. Jag blir både snabbare och starkare, jag orkar längre sträckor och jag blir inte kräkslut. I dag tog vi en runda i Eko-parken här i samhället. 12 grader, regn och halv storm (bara motvind, jag lovar). Trots detta, och trots att maken liksom agerade hare med betydligt högre tempo än jag egentligen fixar, så blev det 2,5 km utan gåvila. Kanske, kanske, kanske kan jag - innan sommaren är slut - jogga en mil utan gåvila. Kanske. Det vore himla skoj.

Eller, ja längre än jag tänkt alltså. Jag hade tänkt jogga ner till spåret, ta ett varv och sen gå hem (för den där vidriga uppförsbacken hem från spåret är inte att leka med). Jag joggade ner till spåret, i lätt duggregn, och lunkade på. Snabbt gick det inte,  men jag hade inte bråttom. Jag tog 100 m gåvila när jag kände att jag blev trött, sen joggade jag vidare. Jag tog ytterligare 100 m gåvila vid nästa uppförsbacke - men jag lyckades ändå jogga uppför nästan hela. Det är banne mig inte ofta jag fixar det. När jag började närma mig målet på rundan så ändrade jag mig och istället för att glida in på cykelvägen och jogga (gå) hemöver så fortsatte jag ett halvt varv till och för att ta en annan väg hem. På andra varvet hade nån rackare höjt motlutorna lite. Elakt faktiskt, men sånt händer. Jag la in 100 m gåvila ungefär på samma ställe som första gåvila, sen joggade jag igen. När jag kom till den där andra uppförsbacken krävdes det verkligen pannben för att inte börja gå tid...

Första veckan har gått bra. Jogging varje dag, på ben som känns allt lättare, och varken sötsaker eller skräpmat. Visst har det funnits stunder då jag kunnat offra min högra arm (och kanske också ett ben) för godis men stunderna har varit korta och egentligen inte så utmanande. Det har gått bättre än jag befarade - och det känns skönt. Veckans utmaning blir att bibehålla detta när jag ska i väg ett par dagar med jobbet. Kanske går jag upp tidigare på tisdag för att hinna med en runda innan jag åker. Då slipper jag krångla där. Vad gäller maten så antar jag att den är rätt okej och eventuella sötsaker till kaffet är ju helt valfritt, så... I juni siktar jag på en ny utmaning - att snitta på 10 000 steg/dag. Då lär det krävas både en joggingrunda, en promenad och lite extra steg på arbetstid.

I dag blev det en rekordkort runda. Knappt 2 km, varav 1,6 km joggande. Men jag kan ju trösta mig med att jag joggade uppför hela mördarbacken - trots att jag inte orkar det egentligen. Väl hemma igen var jag nog mer trött i huvudet än i kroppen, men det går nog över snart. Jag menar, det är inte så många veckor kvar till semester och ledighet. Helst skulle jag vilja mosa i min en hel hink med Nutella, men är det sockerstopp så är det. Och egentligen vet jag ju att det inte skulle göra nån nytta utan jag skulle bara ångra mig efteråt. Jag nöjer mig med att krascha i soffan, lite lagom tömd så där, och vänta på att sovdags. I morgon är en ny dag, en dag med tid för en ny runda och en dag för en aning mindre stress, Dessutom ska jag låna mitt barnbarn, och jag lovar att en effektiv knatte på knappa tre år håller en så pass sysselsatt att man inte hinner tänka på så mycket annat. Då är det bara att njuta över trevligt sällskap.

Jag har tappat två små hekto till, och sammanlagt 10,3 kg är borta. Nu går det inte snabbt, det är ett par-tre hekto i veckan bara, men jag snittar ändå på 0,7 kg i veckan så jag är nöjd.  Det som väl inte är fullt lika skoj är att jag tror att alla kilon jag tappat liksom har suttit i behån tidigare. Där märks det nästan mest. Visst märks det även på jeansen, och ännu mer på skärpet, men behån... där skiljer det typ två kupstorlekar. Jag tycker också de tappade kilona märks när jag joggar. Inte så att det går snabbt, jag är fortfarande medlem i Team Snigel, men det var inte en nära-döden-upplevelse i går i alla fall. Framför allt tycker jag ändå det märks på att jag ändrat inställning till vad jag äter. Jag väljer mer frukt och grönt, och även de dagar jag släpper och tycker att jag äter allt jag ser så är det fortfarande inte så himla illa, utan det kan bli en nachotallrik (med ost 😆), ett glas vin eller två plus choklad.

Min lilla snigelstreak fortsätter. Efter jobbet bytte jag snabbt om, drack ett glas Resorb, petade i mig en banan och drog sedan till Via-spåret i Kumla. Via-spåret är platt. Bara aningen mer kuperat än en sån där bana på en friidrotts-arena ni vet. Jag gillar ju inte uppförsbackar, men insåg i dag att när det inte finns några uppförsbackar så finns det ju liksom inte några nerförsbackar heller. Höjdkurvan är liksom mer ett streck än en kurva. Jag joggade på, försökte hålla ett ganska lugnt tempo, och siktade på minst 1,6 km sammanhängande jogging. Eftersom det kändes bra ändrade jag mig snabbt till minst 2 km, men sen ändrade jag mig till 2,5 km - alltså hela varvet. När jag kom till varvningen insåg jag att det bara gått 2,3 km, så jag fortsatte 200 m till. Jag valde sedan att avbryta joggande och gå resten av varv två, inte för att orken var helt slut utan för att jag vill vara lite försiktig med hälen. Jag är livrädd att den ska börja krångla igen, så jag tänker ta det förs...

Efter en dag i pluggandets tecken (sliter mitt hår över denna examinationsuppgift) tyckte jag det var en bra idé att byta om och bege mig till spåret för dagens runda. Jag gick 250 m för att värma upp och redan då insåg jag att det var varmt, varmt och kvavt. Nu älskar jag visserligen värme, men kanske inte just när jag ska jogga. Nåja, planen var ju ändå en kortis efter gårdagens drygt 6 km. Försiktigt började jag jogga. På denna runda är det egentligen rätt lättsprunget ända fram till ca 1,7 km. Där kommer det en seeeeg motluta, men den gick rätt bra i dag. Jag fortsatte upp på cykelvägen och vände hemåt. Jag hade satt 2 km jogging som mål i dag och med en snabb blick på klockan insåg jag att jag riskerade att få springa uppför vår egna mördarbacke. I alla fall delvis. Och jo då, vid backens fot hade jag 150 meter kvar till 2 joggade kilometer. 150 m uppförsbacke är många meter uppförsbacke så jag fäste blicken alldeles framför fötterna för att slippa se. Steg efter steg efter st...

Jag har inte så många lopp inplanerade i sommar, trots att jag är en uttalad medalj-knarkare. Jag har: 31/5 - Stockholm High Fiver 3/6 - Rallarrundan 6/6 - Snigelloppet 17/8 - UV45 15/9 - Köpenhamn halvmara Det är väldigt dåligt med lopp i juli... Inget alls mellan 6/6 och 17/8, det är ju rent illa. Hm, jag måste nog surfa runt och leta upp ett sommarlopp, eller två.

Eller, första är det ju inte, men första på min lilla mini-snigelstreak. Ett par timmar efter maten snörade jag på mig skorna och gav mig av till spåret. I dag valde jag att kliva på spåret på ett annat ställe än jag brukar så de olika med- och motlutorna kom ju inte riktigt som jag är van. Jag började med att gå 500 m för att värma upp. Sen började jag jogga, i äkta snigeltempo. Det var absolut varmare än jag räknat med, men det är ju bara att njuuuta av sol och värme. Ladda att solceller man har, liksom. Mitt årsbästa i sammanhängande löpning är 3 km, så jag siktade högt och hoppades på att klara 4 km. Siktade på - men trodde väl inte riktigt på det. I lugnt och fint tempo sniglade jag på. Det var lite för tätt inpå maten, men det är sånt man får stå ut med. Jag orkade jogga förbi en av de passager i spåret som är så himla sega och tunga. Inte snabbt, men med bibehållet löpsteg. Sen kommer det ett lättare parti, som flöt på utan problem innan jag kom till en uppförsbacke men de...

I dag inräknat så är det 13 dagar kvar av maj. 13 dagar kvar till Stockholm High Five. Mindre än två veckor. JÄKLAR! Jag är liksom inte alls redo ens för ett jippolopp. Så - resten av maj gäller följande kickstart: *inget godis eller andra sötsaker *ingen skräpmat *minst 1,6 km jogg varje dag Ska jag komma någorlunda i form innan 50, fixa UV45 och sen också halvmaran i Köpenhamn är det liksom dags att sätta fart, kamma sig, skärpa sig... Snigelloppet får jag ju inte glömma...För att inte tala om ifall det blir ett Team Snigel ca 6h i slutet av september, då måste man ju absolut vara i form - med form menar jag liksom inte rund . #snailstreak

Jag har liksom tappat en del av joggandet. Jag går liksom hellre än joggar, men jag måste komma i gång med joggandet igen. Dels för att det är mer pulshöjande, dels för att jag ju har High Five, UV45 och Köpenhamn halvmara på schemat i år. Så - hur kommer man bäst i gång? En liten streak, kanske.... man kan ju ta en tidsbegränsad... säg en vecka.... sockerfritt och runstreak. Det låter som en bra omstart, eller hur?

Jag skulle vilja vara en sån person som går upp lite extra tidigt och tar en promenad innan jobbet. Inte för att ha motionen genomförd utan för att vakna ordentligt. Kanske bara en 15-20 minuter, sen hem och duscha medan kaffet blir klart. Jag vet ju att jag gillar det när jag väl gör det, att jag känner mig pigg hela förmiddagen. Så varför är det så svårt att få in den vanan? För att jag är så morgontrött? För att det är jobbigt? För att jag skulle behöva kliva upp redan vid halv 6? Men på allvar, det skiljer typ 20 min. TJUGO MINUTER! Vad är det, liksom? Om man drar i gång den vanan nu, när det är ljust ute, så kanske man orkar hålla i den i oktober när det börjar bli mörkt. Smart va? Så om jag hittar en runda som är på max 20 minuter, då vet jag ju dessutom att jag hinner den på morgonen. Lägger man dessutom fram kläder på kvällen, laddar kaffebryggaren och ställer larmet - då är man ju nästan i mål. Med andra ord så lyfter jag omedelbart min tunga rumpa från soffan, tar p...

' I fredags drog vi ner till Västra Frölunda så snart maken slutat jobba. Eller, ja, han hann ju peta i sig en macka och byta om från jobbkläder, men sen drog vi i väg. Ca 3 timmar senare irrade vi runt inne på Frölunda Torg och letade Team sportia. Den som gjort kartan för Frölunda torg borde byta jobb! Med lätt pulshöjning hittade vi fram och fick vårt start-kit. Tröja och chip - proffsigt värre. Tillbaka genom Frölunda torg, ut till bilen och så i väg till Mölndal där vi checkade in på hotellet. Och vilket hotell sen! Hotell Mölndals bro. Älskart!! En god natts sömn i en mycket skön säng, en frukost som liksom inte går att beskriva - säger bara gravad OCH kallrökt lax på ett mörkt bröd 💖💖💖 - och så i väg till startplatsen. Solen sken men det blåste lite snålkallt, så den röda lopptröjan fick vara utanpå en annan tröja. Inte direkt snyggt och moderiktigt, men vägrar frysa.  På med chippet, lite uppvärmningsjogg och så in i startfållan. Då vi valt att snigla Lilla Näse...

I höstas fick jag en galen idé om att Team snigel skulle behöva ha ett snigel-anpassat Backyard ultra. Ett original-upplägg är för stressigt för en snigel, alltså fick vi rodda ihop ett eget. Istället för 6,7 km/timme siktade vi på 5 km/timme. Betydligt rimligare. Ta in anmälningar och betalning, beställa tröjor och nummerlappar, medaljer så klart, nyckelband och buff - allt i Team snigels vackra design. När jag började rodda med detta kändes det som att det var en evighet innan det skulle bli april, men hej hopp vad tiden går snabbt. Innan jag hann reagera gick det från februari till påsk och då var det ju liksom bara några dagar kvar. I fredags for jag ner till Skövde för att fixa till de allra sista förberedelserna, som att gå banan ett varv och sedan plocka ihop start-kiten i påsar. Några goa sniglar kom redan i fredags och hämtade sin påse, vilket var toppen. Mindre för mig att bära till starten, liksom. Spåret, gula femma på Billingen i Skövde, var ju lika vacker s...