Fortsätt till huvudinnehåll

Dagens ungdom... *fnyser*

Jag började dagen (eller i alla fall efter kaffe och frukost) med en 7 km promenad med maken. Vi måste ju samla steg på räknaren nu när vi kör en juni-utmaning.

Sen gick jag ner och hämtade ett paket på Frendo - mina byxor, de som jag beställt som minustiokilosbelöning.

Efter lite chillande i soffan var det dags att ladda om och åka ner till RallarRundan, ett lokalt lopp som går här varje år. 45 min innan start kom ett skyfall av sällan skådat slag, och startområdet blev liksom en insjö. Men det var varmt regn, och då är det mest bara ljuvligt.

När starten gick hade det slutat regna, solen tittade fram och det var varmt. Varmt, kvavt och fuktigt, Som ett växthus! Jag hade ingen brådska utan sniglade på i mitt tempo. Tyckte jag. Men vid ca 3,5 km kände jag att jag behövde en gåvila, så jag tog 100 m. Jag började jogga igen, men kom snart ikapp en tjej på kanske 12 år. Hon gick och såg rätt ynklig ut med tårar rinnande på kinderna. Jag stannade till och kollade läget. Hon var mest besviken, hade håll och kunde inte springa. Mest sved det nog att kompisarna sprang snabbare. Jag gick en liten bit med henne och fick henne sedan att börja jogga lite i mitt snigel-tempo.

En liten bit höll hon mitt tempo, eller jag lyckades i alla fall hålla hennes. Vi pratade lite, men såna där huvudfotingar till ungar (de är ju liksom bara ett par långa ben) kliver ju på som gaseller, hur mycket håll de än har. Jag försökte hänga på men det var liksom inte möjligt och efter några hundra meter tackade jag för sällskap och draghjälp och släppte i väg henne.

Jag tog mig i mål i mitt eget tempo, fick min medalj, en macka och en festis. Nöjd med såväl loppet som dagen i stort åkte jag hem, duschade och kraschade i soffan.

Nu funderar jag mest på hur jag ska orka släpa mig från soffan och ta mig till sängen...

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Jag hade en dröm

Eller kanske ett mål.... Jag siktade på att vara i form innan jag fyllde femtio. Jag fyllde i tisdags, och jag firade det genom att jogga 10 jäkla kilometer. 10 - en hel mil! Utan gåvila. Tre varv som innehöll två moment som jag inte brukar fixa utan att gå. Nu tog jag dem TRE (!) gånger - frivilligt. Kanske är det ett sätt att mäta form på - att man faktiskt orkar jogga 10 km. Även om det inte går snabbt, jag menar, man har ju sitt snigelrykte att tänka på. Min snigelstreak närmar sig 50 och jag känner att jag blir starkare. Jag undviker inte uppförsbackar lika mycket, och jag besegrar den ena mentala "omöjliga sträcka" efter den andra. Och för varje gång känner jag mig lite kaxigare, lite nöjdare, lite drygare - precis som man ska.

Bara en dag kvar...

Av maj alltså, och min planerade snigelstreak. I morgon är det ju Stockholm High Five, så jag går ju liksom i mål med pompa och ståt på Stockholms stadion. Eller mål och mål.... det får vi se..... kanske fortsätter jag min streak. Det är ju så himla smidigt att inte behöva fundera på om jag ska jogga eller inte. Dessutom känner jag ju att det ger resultat. Jag blir både snabbare och starkare, jag orkar längre sträckor och jag blir inte kräkslut. I dag tog vi en runda i Eko-parken här i samhället. 12 grader, regn och halv storm (bara motvind, jag lovar). Trots detta, och trots att maken liksom agerade hare med betydligt högre tempo än jag egentligen fixar, så blev det 2,5 km utan gåvila. Kanske, kanske, kanske kan jag - innan sommaren är slut - jogga en mil utan gåvila. Kanske. Det vore himla skoj.

Det där med förtroendekapital....

Ni vet där med att man lovar nåt, och sen inte håller det? Hur man liksom bränner sitt förtroendekapital, att man slutar lita på en sån person rätt snabbt... Jag borde ligga på minus nu. Efter jobbet åkte jag hem, rätt slut efter en låååååång dag vid datorn. Jag lovade mig själv kaffe och sen en kort runda. Bara så pass att jag inte skulle bryta min snigelstreak. När kaffet landat snörade jag på mig skorna och gav mig ut. Min plan var genvägen till spåret, halva rundan och sen hem den andra vägen . Jag lovade mig själv att jag bara skulle behöva jogga fram till mördarbacken som ligger ca 500 m hemifrån. Den orkar jag inte jogga uppför, så jag brukar undvika den om det är möjligt. Väl ute var det så pass skönt, friskt och syrerikt, att jag ändrade min plan till genvägen till spåret, hela varvet runt och så genvägen hem. Benen kändes rätt okej, flåset hängde med och allt kändes rätt bra. Jag fixade ett par motlutor som jag sällan orkar, men i dag gick det bra. Just vid stället där ...