Vilken U N D E R B A R helg!

Min snigelstreak håller i sig och jag är nu uppe i #43. Det känns lättare och lättare, vilket ju är syftet, så jag tänker nog att jag fortsätter ett tag till.

Tror jag!

För i helgen har jag varit på träningshelg. Visst skulle det vara en prestationsfri helg, och det var det på ett sätt, men nog katten har vi presterat. Vi har joggat, tränat löpteknik, joggat ännu mer, tränat löpstyrka och joggat lite till.

Och - nästan det häftigaste av allt - jag har badat!

I torsdags träffades vi vid 17. Jag var klart pirrig, det där med att träna i grupp är inte min grej. Jag känner mig alltid så himla långsam när jag joggar med andra, och jag är alltid rädd att bli frånsprungen eller känna att jag sinkar alla andra. Så fort vi möttes kände jag att det var helt okej att vara långsam, ingen var där för att ta OS-guld. Alla var där för att lära sig mer, träna, utvecklas och må gott. Men det visste jag ju inte när jag klev ur bilen på Harge Bad&Campings parkering.

Vi värmde upp och sen började vi jogga. Turen gick genom en sån där underbart vacker sommarmiljö, så där grönt och fint som det är i Sverige på sommaren. Lugnt och stilla, alla skulle med, ingen skulle ta världsrekord. Så ljuvligt! Efter ungefär 2,5 km var vi framme vid en liten vik, där vi tog en liten paus. På väg tillbaka dök det upp ett sånt där skräckscenario - uppförsbacke. Rejäl uppförsbacke. Ordern var att jogga upp, ända upp, och vem är jag att säga emot det. Jag joggade. Okej, det var kanske inte nån alptopp, men den var brant och den var lång. För en som alltid går i uppförsbackar (och ofta i motlut) var den gigantisk. Men jag fixade det!

I samlad, svettig tropp joggade vi tillbaka och klockorna stoppade på drygt 6 km. Jag har aldrig fattat vad mysjogg är men nu vet jag. En runda där man inte tar död på sig och där man faktiskt orkar prata.

På fredagen var det tidig start, redan 8.30 var det samling i Harge. Löpteknik med feedback stod på programmet. Uppvärmning och lite barfotajogg i gräset, sen blev vi utskickade på att jogga barfota i sanden. Jobbigt men ändå skönt. Sedan fick vi jogga, med skorna på, och bli filmade. Filmen analyserades och vi fick lite goda råd. Sånt som är bra att tänka på för att få bättre löpsteg och minskad skaderisk. Medan de andra fick sin dos av film och analys var vi tre som drog i väg på en liten runda, jag menar har man en snigelstreak att hålla så... Åter en mysjogg, lugnt tempo och småprat i trevligt sällskap. Åh, jag skulle lätt kunna vänja mig vid det.

På fredag eftermiddag var det också en aktivitet, yoga, men då var jag inte med för jag var i väg och köpte en lägenhet då. Sånt man gör emellanåt liksom.


Lördag morgon var jag däremot på plats, redo för en runda vid Harge uddar. Ungefär 3,5 km jogg, på asfalt och grusväg, fram till en liten badplats där vi vilade lite. Sen bar det liksom i väg. Stigar, stenblock, rötter och andra hinder. Så otroligt långt utanför min comfort zone, men det var så himla roligt. Svettigt, otroligt svettigt, men utmanande och kul. Och vansinnigt vackert.

Vi klättrade upp och ner för olika klippor, skrattade, svettades, njöt av utsikten och jag vågar nog påstå att vi alla kände oss jäkligt nöjda med oss själva. Vi kunde, vi vågade!

Flugor och knott tyckte nog att vi var rena lyxrestaurangen, för de tog sig friheter. En orm lurpassade också på oss, tyvärr, men vi sprang i från den. Bitvis kände vi oss som bergsgetter när vi skuttade (hm, nåja) över stock och sten, men lika ofta var det väl andra liknelser som stämde bättre.


När vi kom fram till en kohage vände vi och letade oss tillbaka till badplatsen igen. Svettiga, trötta, nöjda.


Då hade vi gjort kilometer 4, 5, 6 och 7 på 16 min, 28 min, 18 min och 18 min. Kan vara snigelrekord. Men jisses, det var ju så häftigt! Och vi hade inte bråttom nånstans.

















På nåt sätt var det kanske så att jag gått så långt utanför min lilla zone att jag lika gärna kunde fortsätta så när vi var tillbaka till badplatsen så passade jag på att ta ett dopp. Jag som aldrig badar i sjöar, det är ju så himla äckligt när man inte ser botten. Jag klev i, doppade mig - och njöt av det. Det kan ju visserligen spela in att vattnet var klart, botten var mjuk sand och man såg ända ner till botten. Inga obehagliga, slemmiga överraskningar.

Samma sträcka tillbaka och klockan stannade på strax över 10 km. Benen var som spagetti efter allt joggande och klättrande, men oj så nöjd jag var. Slut, totalt färdig, men nöjd. Hem, dusch, mat och sen ladda om, för på eftermiddagen var det Löpstyrka. Jag kan ärligt säga att min kropp inte alls var sugen på det. Den ville ligga i soffan, vila, den var trött. Men jag åkte tillbaka och försökte uppbåda energi till lite styrketräning. Det gick så där, men jag orkade tillräckligt mycket för att benen skulle hata mig. I morse vaknade jag med träningsvärk av episka dimensioner. Jag tog mig knappt ut till bilen men kl 9 stod jag vid Harge camping för det sista passet. Vad det skulle innebära visste vi inte, mer än att det var jogg, så det var svårt att ladda för det. Vi drog i väg. Första kilometern var ren tortyr. Benen bildade en egen facebook-grupp - Stå upp för rätten att sitta ner - men jag lyssnade inte utan joggade på. Andra kilometern var nog kortare tror jag, och den tredje var riktigt lätt. Inte så att benen gillade vad jag gjorde, men de hatade det inte längre. Fjärde kilometern tuffade på liksom den femte och när vi närmade oss campingen igen, efter drygt 6 km kände jag att jag hade kraft kvar till 7 km, så jag tog en liten extra runda. Kanske hade det gått att snigla ihop milen, jag vet inte, men det spelar ingen roll. Nu känner jag att det finns där, om jag bara lär mig hålla ett annat tempo än nära-döden-för-Carina-tempo så kan jag klara milen i sommar.

Kanske redan på tisdag, för visst skulle det vara ett bra sätt att fira sin femtioårsdag....