I form innan femtio

Jag inledde veckan med styrketräning. Inte så himla skoj, men ändå inte så fasansfullt. På tisdagen var det föräldramöte, så då kom jag inte hem förrän vid 19.30 och då var jag rätt mör i huvudet. Jag bytte snabbt om och tog en rask promenad. Inte alls dumt efter en lång och intensiv dag på jobbet. På onsdagen var det kaos. En dag som började med en fyra timmar lång sittning med skolans psykolog, passerade sedan via dokumentation, SPSM-kurs, föräldramöte och lite annat smått och gott. Klockan var över 20 innan jag ens satte mig i bilen för att rulla hemåt, och då var jag trött så det gjorde ont. Att jag dessutom visste att mjölken var slut hemma fick mig nästan att gråta, för kaffe utan mjölk på morgonen är inget alternativ liksom. Alltså var det bara att svänga förbi Coop och handla på väg hem. Väl hemma, strax före 21, kraschade jag i soffan. Det fanns inte på kartan att jag då skulle byta om och ta en runda. Alltså sprack min fina EnHalvtimmeOmDagen redan på dag 3. Gårdagen

I dag fick jag tummen ur och besökte gymmet. Det var länge sen jag tränade mina stackats muskler, så länge sen att de blev riktigt förvånade. Eftersom jag jagar joggande kilometer för att nå 100 mil på ett år har jag sällan tålamod att träna annat än just jogging. Lite synd, jag tror ju att jag behöver annat också. Och just nu har jag mer lust att träna annat än att flåsa runt i spåret, lite variation. Jag började med att ta en kilometer på cross trainer. Cross trainer är en maskin som visserligen är svettig och jobbig, men det är också en slags tidsmaskin. Tiden går nämligen otroligt mycket långsammare på en cross trainer. 5 minuter på en cross trainer motsvarar ca 15 minuter i den vanliga världen. En kilometer tog 6-7 minuter, sen kände jag mig lite lagom varm. Då gick jag över till styrkemaskinerna. 2 maskiner som tränade ben, framsida och baksida lår. Armar behöver också tränas, fylla ut gäddhänget lite så där, och axlarna behöver stärkas upp. Mage och rygg fick också en lite

Det halsonda är borta. Nu är det mest en snorig näsa och lite hosta kvar, så från och med i morgon förklarar jag mig frisk nog att påbörja min #EnHalvtimmeOmDagen. Kanske startar jag med det som jag verkligen behöver, men som jag tycker är trååååkigt - styrketräning. Samtidigt kör jag också i gång med socker-och-mjölfritt, nyttig och bra vardagsmat. En annan sak jag ska försöka inför är juice. Inte köpe-juice, sån där i tetra, utan egen, färskpressad. Nyttig. Grön. Jag har just sett Fat, sick and nearly dead , både ettan och tvåan, och jag blev lite inspirerad. Mycket talar för att det blir ett inköp av en slowjuicer och sen ett besök på Willys för att shoppa fräscha grönsaker. Till en början tänker jag mig ett rejält glas juice varje morgon, men förhoppningen är att jag ska våga mig på en 10 dagars Reboot-kur så småningom.

Snorig och lite lagom ynklig har jag bänkat mig i soffan i stället för på hotell i Göteborg. Inget Midnattslopp för mig, det är bara att inse. Jag får ta det ett annat år, det är bara att inse. Istället ligger jag och funderar på hur jag ska lägga upp träningen i höst och vinter. Inte så att jag vill ha ett strikt träningsprogram, men en liten plan skadar inte. Jag hade ju tänkt dra igång en ny runstreak så fort förkylningen gått över. Samtidigt så skulle jag må gott av varierad träning, vilket känns svårt under en runstreak. Alltså tänker jag om, tänker bättre. Istället för en runstreak kör jag EnHalvtimmeOmDagen . Minst 30 min motion varje dag, ombytt och svettigt är de enda kraven. Styrka, jogging, cykel, trappor, cross trainer.... what so ever - men 30 min per dag är minimum. Målet är att stärka upp hela kroppen , kanske bygga upp nån liten muskel och dessutom tappa några kilon och centimetrar. Jag kände, under UltraVasan, att min kropp inte är så stark som den borde.

I går morse vaknade jag med lite svid i halsen. Det gick över under dagen och jag tänkte att det var lite nummerlappshypokondri inför lördagens Midnattslopp. I natt vaknade jag med halsont och i morse var jag dessutom lite snorig och allmänt ynklig. Lite feber i pannan, nästan. Tyvärr ville det inte släppa under dagen och just nu sitter jag i soffan och småfryser, känner mig eländig. Som en förkyld kille, faktiskt. Att då ladda upp för en folkfest som Midnattsloppet känns svårt. Dessutom har jag fortfarande en lilltå som är riktigt sur på mig efter helgens UV45. Men å andra sidan vill jag ju delta i loppet, särskilt som jag vann starten. Fast hur kul är det att delta när man inte känner sig riktigt pigg...? Och enligt smhi ska det bli 13 grader och regn. Fast jag kan ju klä mig bra och ta en rask promenad, inte springa. Åh, livet är fullt av svåra beslut - och medan jag väntar så dricker jag ingefärs-te och försöker kurera mig.

Trots blåsor på fötterna, eller en blåsa i alla fall, så har jag fortsatt min stackars runstreak, Det har inte blivit långt, det har inte gått snabbt och det har inte varit snyggt - men det har ändå varit. Träningsvärken, som i söndags var stor nog att synas från rymden, är borta. Nu är det bara min stackars lilltå som fortfarande visar sitt missnöje med lördagens galenskap. En blåsa liksom bakom nageln är ingen trevlig upplevelse, bara så du vet. Strunta i det, tycker jag. Just nu överväger jag på allvar att köpa skor med extra bred tåbox så att min stackars lilltå får utrymme att vårda sitt kränkta ego. Om bara FYRA DYGN är det Midnattsloppet. 4 dygn! Hur katten ska min tå hinna läka till dess?

Efter en sommar med alldeles för lite träning var det så dags för UV45. Nånstans tycker jag väl att jag borde inse att UV45 är långt, åt skogen för långt när man har kört rundor på ca 5 km hela sommaren bortsett från ett par-tre något längre. Kanske sälja sin startplats. DNS liksom. Vuxet, förståndigt, begåvad - allt som jag tydligen inte är, för jag for upp till Dalarna, checkade in på hotellet och i morse stod jag vid starten i Oxberg. Jag siktade på en lugn start då jag vet att det är en jäkla massa uppförsbackar - och det är en jäkla massa kilometer att passera. De första 5 gick för fort för min förmåga. Jag försökte hålla igen men det kändes lätt och kul. Jag drogs med. Jag höll ett tempo som funkar på en femma, en bra dag. Sen sjönk hastigheten men jag tycker ändå att det gick rätt bra i kanske 15 km. Där nånstans började det märkas att kroppen liksom gick på övertid, på att den var mer van 5 än 15, liksom. En stor orsak var kanske de där eländiga Lundbäckbackarna. D

I dag fick det bli en fyra efter jobbet. Spåret här hemma är rätt trist men jag orkade inte åka i väg till något annat spår. Jag snörade på mig skorna och drog i väg, rätt opepp om sanningen ska fram. Ville mest bara ha det gjort. Benen rullade på rätt bra nerför backen och när jag närmade mig spåret kändes det bra. Jag tog en liten gåvila i ett segt motlut men sen joggade jag nästa ändå upp för den där mega-sega backen som jag har så svårt för. Den besår av en flack motluta som sedan övergår i en lite brantare avslutning. Vi pratar inte om höjdskillnader på så jättemånga meter, men jag tycker backen är svinjobbig. I vanliga fall dör jag redan vid foten av den backen, alltså vid den flacka delen, men i dag fixade jag att jogga ända fram till den sista, lite brantare delen. BRA DÄR! Resten av rundan joggade jag hela, ändra fram tills spåret tar slut och man kommer ut på cykelbanan. Där gick jag några steg innan jag började jogga igen och jag joggade fram till mördarbacken. Där vek j

Tredje loppet i STHLM challenge var Urban trail. Ett lopp som startade ute vid Galärparken, typ vid Vasamuseet. Ett tidigt lopp, vi startade redan kl 7.50. Från starten hade man bara några hundra meter till första anhalt, Vikingaliv . In ett varv på ett museum som jag gärna skulle ha besökt mer ingående, och så ut igen och vidare mot Skansen . Vid ingången till Skansen var det en låååååång rulltrappa upp. Avstängd! Måste ha varit 150 trappsteg upp, så hej mjölksyra! Ett sväng genom Skansen och så ner för backen och över Djurgårdsbron. Upp genom en allé och in mot centrum. Nästa stopp var Armémuseum . Åter igen en massa trappsteg och så en sväng genom ett museum som kanske inte intresserar mig så värst. Vidare genom stan och fram till Rigoletto , bion, där det stod en helt fantastiskt peppande tjej som hejade och ropade till oss som sprang. Ett varv genom stora salongen och sen ut igen. Pop corn-lukten följde med en bit ut, men strax därefter gick banan upp i en trappa som tyd

I helgen har jag varit i Göteborg. Bott på hotell. Ätit gott. Druckit gott. Joggat lite, varje dag. Gått mycket både fredag och lördag. Både fredag och lördag joggade jag i Trädgårdsföreningen. Jag fick snirkla runt rätt bra för att komma upp i godkänt distans, men det var en trevlig miljö så det funkade bra.  Det var inte lika varmt i Göteborg, 22-23 grader bara, vilket kändes som rena svalkan i jämförelse med hur det varit i sommar. Däremot har det inte funkat med LCHF i helgen. Inte alls faktiskt. Men det var ju ett aktivt beslut. Jag har ätit godis och mackor, druckit söt martini, fikat och njutit. Absolut värt det, men visst känner man sig mättad nu och det ska bli gott med vettig mat igen. Fram till lördag blir det disciplin igen, sen är det dags att åka till Stockholm för en övernattning och STHLM urban.

I dag var det faktiskt inte 30 grader varmt - utan bara typ 27 - så jag passade på att ta en längre runda. Upp till Motorp och ut på milspåret. Det finns en liten genväg så man kan ta bara 8,5 km, för jag känner mig grymt ensam i skogen när jag springer liksom längst bort på milen. Första halvan av rundan kändes helt okej. Jag tog det lugnt, gick uppför backarna och hade ingen turbo-fart. Helt plötsligt kändes det som att formkurvan ändå har vänt uppåt. Så himla gott! Sen kom jag till en uppförsbacke som är så brant, och består av lös sand och där liksom bara dog jag. Resten av rundan kände jag väl mer att "nä, formtoppen är nog inte så jävla uppåtgående, trots allt". De sista 3 km funderade jag mest bara på hur dum i huvudet man kan vara, att man inte tar med sig vatten när det är så varm. Jag växlade snigeljogg med gång, klart mest jogg men med små inslag av gång. Trots allt kändes det bra, även om jag inte fixar att jogga hela vägen var jag inte sop-slut efteråt.