Fortsätt till huvudinnehåll

#SUB2019


I höstas fick jag en galen idé om att Team snigel skulle behöva ha ett snigel-anpassat Backyard ultra. Ett original-upplägg är för stressigt för en snigel, alltså fick vi rodda ihop ett eget. Istället för 6,7 km/timme siktade vi på 5 km/timme. Betydligt rimligare. Ta in anmälningar och betalning, beställa tröjor och nummerlappar, medaljer så klart, nyckelband och buff - allt i Team snigels vackra design.

När jag började rodda med detta kändes det som att det var en evighet innan det skulle bli april, men hej hopp vad tiden går snabbt. Innan jag hann reagera gick det från februari till påsk och då var det ju liksom bara några dagar kvar.

I fredags for jag ner till Skövde för att fixa till de allra sista förberedelserna, som att gå banan ett varv och sedan plocka ihop start-kiten i påsar. Några goa sniglar kom redan i fredags och hämtade sin påse, vilket var toppen. Mindre för mig att bära till starten, liksom.

Spåret, gula femma på Billingen i Skövde, var ju lika vacker som vanligt. Solen sken och naturen är ju bara så vacker. Pulsen gick ner med 25 slag/min direkt, liksom.



På lördag morgon blev det tidig frukost, redan vid 6.40 gled vi in i matsalen. En dryg halvtimme senare packade vi med oss en massa saker och gick till startplatsen. Vädret var perfekt, närmare 10 grader redan före kl 8. Alla glada, laddade och trevliga snigeldeltagare droppade in och vi laddade för start. Lite kort information om hur loppet skulle gå till, med avprickning vid varvning och så. 
Givetvis hann vi med en gruppbild först. 



Kl 8 var det så dags för varv 1. 25 deltagare gav sig i väg på en femkilometare. Några sprang, andra gick - alla i sitt eget tempo. Själv valde jag att gå första varvet, hotellfrukosten var lite för ny-äten för en joggingrunda. Jag hade sällskap av två trevliga sniglar, så rundan kändes rätt kort.






Kl 9 var det dags för varv 2 och vi ställde upp oss på startlinjen igen. Den rundan valde jag att gå och jogga, Det började bli rätt varmt ute, så det var svettigt att jogga i svart, långärmad tröja. Men det kändes ändå bra. Vi nästa varvning valde jag dock att byta tröja. Lite vätska, snabbt toabesök och så upp på startlinjen igen.

Kl 10 var det dags för varv 3. Nästan alla sniglar var fortfarande med, humöret var på topp och allt kändes underbart. Varv 3 fick också bli ett varv med promenad, snabbt och svettigt men ändå promenad. Jag är inte helt säker på att min häl gillar så där långa pass, så jag vill vara snäll mot den. Snäll, men inte mesig. Jag pinnade på och visst började det kännas i benen att jag närmade mig 15 km. Med tanke på att jag gått milen två gånger sedan UV45 i augusti, och knappt har en enda runda längre än 4 km, så var det ändå rätt långt. Men skam den som ger sig. Vid varvning fortsatte jag dricka, peta i mig lite snabb energi och sen ladda om för varv 4.

Klockan blev ett par minuter i 11 och vi ställde upp oss för fjärde rundan. Åter en promenadrunda, åter med trevligt sällskap. Inte fullt lika snabbt som varv 3, men tillräckligt för att bli svettig i pannan. Humöret var fortfarande i topp, både hos mig och bland de övriga sniglarna. Benen började reagera och hälen började skicka små signaler om att det började räcka. Jag beslutade mig för att ta ett femte varv, men sen fick det räcka. Då fick jag också en bra idé om att jag kunde ta med mig barnbarnet i vagn det femte varvet. Han behövde ändå sova, så varför inte, typ... Vid varvning fyllde jag på med vätska, mer energi och så var det dags för uppställning på startlinjen igen.


Varv 5 blev ju en utmaning. Dels hade jag ju redan 2 mil i benen, dels skjutsade jag 16 kg barnbarn plus barnvagn. Underlaget var bitvis rätt löst, så det sög bra i benen. Väl i mål fanns det kanske energi nog för ytterligare ett varv, men förnuftet fick råda. Jag vill ju inte riskera min häl, nu när den börjar bli bättre. Väldigt många andra sniglar fortsatte, helt otroligt vilka kämpar det finns.
Efter 25 km var det ändå helt okej att ta på sig medaljen. Visst hade jag gärna kört några rundor till, men jag är ändå nöjd. 25 kilometer är inte kattskit! 


Jag skickade i väg en hel drös med sniglar kl 13 och kl 14. Sen valde jag att springa (nä, snarare stappla) till hotellet för en snabb dusch innan jag gick tillbaka och tog emot dem vid varvningen. Vädret började bli lite sämre och under eftermiddagen kom det regnskurar, och graderna sjönk.

Såna små detaljer tycks inte hindra vissa sniglar utan de fortsatte. Varv efter varv. Klockan blev 15.... 16.... 17..... Kl 18 var det 2 hjältar kvar. De gav sig ut på varv nummer 11. ELVA!? Helt galet ju!

Kl 19 var det dock dags att skicka i väg den mest uthålliga, för i sedvanlig Backyard-stil så gäller ett eget varv för "segraren" även om detta inte var en tävling i den bemärkelsen. 

Även om det var en helt fantastisk dag på alla sätt och vis så var det otroligt skönt att få komma tillbaka till hotellet sen. Spänningen släppte, allt hade gått bra och alla verkade nöjda. Medan min man åkte ner på stan och köpte mat så kraschade jag i baren med några trevliga sniglar. Ett glas gott, kallt, vitt satt som en fläskläpp.
Nu sitter jag här, ett dygn senare, nöjd med gårdagen - och funderar på vad nästa utmaning ska bli. Hälen känns av, men inte så illa som jag ändå befarade. 












Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Jag hade en dröm

Eller kanske ett mål.... Jag siktade på att vara i form innan jag fyllde femtio. Jag fyllde i tisdags, och jag firade det genom att jogga 10 jäkla kilometer. 10 - en hel mil! Utan gåvila. Tre varv som innehöll två moment som jag inte brukar fixa utan att gå. Nu tog jag dem TRE (!) gånger - frivilligt. Kanske är det ett sätt att mäta form på - att man faktiskt orkar jogga 10 km. Även om det inte går snabbt, jag menar, man har ju sitt snigelrykte att tänka på. Min snigelstreak närmar sig 50 och jag känner att jag blir starkare. Jag undviker inte uppförsbackar lika mycket, och jag besegrar den ena mentala "omöjliga sträcka" efter den andra. Och för varje gång känner jag mig lite kaxigare, lite nöjdare, lite drygare - precis som man ska.

Det där med förtroendekapital....

Ni vet där med att man lovar nåt, och sen inte håller det? Hur man liksom bränner sitt förtroendekapital, att man slutar lita på en sån person rätt snabbt... Jag borde ligga på minus nu. Efter jobbet åkte jag hem, rätt slut efter en låååååång dag vid datorn. Jag lovade mig själv kaffe och sen en kort runda. Bara så pass att jag inte skulle bryta min snigelstreak. När kaffet landat snörade jag på mig skorna och gav mig ut. Min plan var genvägen till spåret, halva rundan och sen hem den andra vägen . Jag lovade mig själv att jag bara skulle behöva jogga fram till mördarbacken som ligger ca 500 m hemifrån. Den orkar jag inte jogga uppför, så jag brukar undvika den om det är möjligt. Väl ute var det så pass skönt, friskt och syrerikt, att jag ändrade min plan till genvägen till spåret, hela varvet runt och så genvägen hem. Benen kändes rätt okej, flåset hängde med och allt kändes rätt bra. Jag fixade ett par motlutor som jag sällan orkar, men i dag gick det bra. Just vid stället där ...

Vilken U N D E R B A R helg!

Min snigelstreak håller i sig och jag är nu uppe i #43. Det känns lättare och lättare, vilket ju är syftet, så jag tänker nog att jag fortsätter ett tag till. Tror jag! För i helgen har jag varit på träningshelg. Visst skulle det vara en prestationsfri helg, och det var det på ett sätt, men nog katten har vi presterat. Vi har joggat, tränat löpteknik, joggat ännu mer, tränat löpstyrka och joggat lite till. Och - nästan det häftigaste av allt - jag har badat! I torsdags träffades vi vid 17. Jag var klart pirrig, det där med att träna i grupp är inte min grej. Jag känner mig alltid så himla långsam när jag joggar med andra, och jag är alltid rädd att bli frånsprungen eller känna att jag sinkar alla andra. Så fort vi möttes kände jag att det var helt okej att vara långsam, ingen var där för att ta OS-guld. Alla var där för att lära sig mer, träna, utvecklas och må gott. Men det visste jag ju inte när jag klev ur bilen på Harge Bad&Campings parkering. Vi värmde upp och sen bö...