#SUB2019

I höstas fick jag en galen idé om att Team snigel skulle behöva ha ett snigel-anpassat Backyard ultra. Ett original-upplägg är för stressigt för en snigel, alltså fick vi rodda ihop ett eget. Istället för 6,7 km/timme siktade vi på 5 km/timme. Betydligt rimligare. Ta in anmälningar och betalning, beställa tröjor och nummerlappar, medaljer så klart, nyckelband och buff - allt i Team snigels vackra design.

När jag började rodda med detta kändes det som att det var en evighet innan det skulle bli april, men hej hopp vad tiden går snabbt. Innan jag hann reagera gick det från februari till påsk och då var det ju liksom bara några dagar kvar.

I fredags for jag ner till Skövde för att fixa till de allra sista förberedelserna, som att gå banan ett varv och sedan plocka ihop start-kiten i påsar. Några goa sniglar kom redan i fredags och hämtade sin påse, vilket var toppen. Mindre för mig att bära till starten, liksom.

Spåret, gula femma på Billingen i Skövde, var ju lika vacker som vanligt. Solen sken och naturen är ju bara så vacker. Pulsen gick ner med 25 slag/min direkt, liksom.

På lördag morgon blev det tidig frukost, redan vid 6.40 gled vi in i matsalen. En dryg halvtimme senare packade vi med oss en massa saker och gick till startplatsen. Vädret var perfekt, närmare 10 grader redan före kl 8. Alla glada, laddade och trevliga snigeldeltagare droppade in och vi laddade för start. Lite kort information om hur loppet skulle gå till, med avprickning vid varvning och så. 

Givetvis hann vi med en gruppbild först. 

Kl 8 var det så dags för varv 1. 25 deltagare gav sig i väg på en femkilometare. Några sprang, andra gick - alla i sitt eget tempo. Själv valde jag att gå första varvet, hotellfrukosten var lite för ny-äten för en joggingrunda. Jag hade sällskap av två trevliga sniglar, så rundan kändes rätt kort.

Kl 9 var det dags för varv 2 och vi ställde upp oss på startlinjen igen. Den rundan valde jag att gå och jogga, Det började bli rätt varmt ute, så det var svettigt att jogga i svart, långärmad tröja. Men det kändes ändå bra. Vi nästa varvning valde jag dock att byta tröja. Lite vätska, snabbt toabesök och så upp på startlinjen igen.

Kl 10 var det dags för varv 3. Nästan alla sniglar var fortfarande med, humöret var på topp och allt kändes underbart. Varv 3 fick också bli ett varv med promenad, snabbt och svettigt men ändå promenad. Jag är inte helt säker på att min häl gillar så där långa pass, så jag vill vara snäll mot den. Snäll, men inte mesig. Jag pinnade på och visst började det kännas i benen att jag närmade mig 15 km. Med tanke på att jag gått milen två gånger sedan UV45 i augusti, och knappt har en enda runda längre än 4 km, så var det ändå rätt långt. Men skam den som ger sig. Vid varvning fortsatte jag dricka, peta i mig lite snabb energi och sen ladda om för varv 4.

Klockan blev ett par minuter i 11 och vi ställde upp oss för fjärde rundan. Åter en promenadrunda, åter med trevligt sällskap. Inte fullt lika snabbt som varv 3, men tillräckligt för att bli svettig i pannan. Humöret var fortfarande i topp, både hos mig och bland de övriga sniglarna. Benen började reagera och hälen började skicka små signaler om att det började räcka. Jag beslutade mig för att ta ett femte varv, men sen fick det räcka. Då fick jag också en bra idé om att jag kunde ta med mig barnbarnet i vagn det femte varvet. Han behövde ändå sova, så varför inte, typ... Vid varvning fyllde jag på med vätska, mer energi och så var det dags för uppställning på startlinjen igen.

Varv 5 blev ju en utmaning. Dels hade jag ju redan 2 mil i benen, dels skjutsade jag 16 kg barnbarn plus barnvagn. Underlaget var bitvis rätt löst, så det sög bra i benen. Väl i mål fanns det kanske energi nog för ytterligare ett varv, men förnuftet fick råda. Jag vill ju inte riskera min häl, nu när den börjar bli bättre. Väldigt många andra sniglar fortsatte, helt otroligt vilka kämpar det finns.

Efter 25 km var det ändå helt okej att ta på sig medaljen. Visst hade jag gärna kört några rundor till, men jag är ändå nöjd. 25 kilometer är inte kattskit! 

Jag skickade i väg en hel drös med sniglar kl 13 och kl 14. Sen valde jag att springa (nä, snarare stappla) till hotellet för en snabb dusch innan jag gick tillbaka och tog emot dem vid varvningen. Vädret började bli lite sämre och under eftermiddagen kom det regnskurar, och graderna sjönk.

Såna små detaljer tycks inte hindra vissa sniglar utan de fortsatte. Varv efter varv. Klockan blev 15.... 16.... 17..... Kl 18 var det 2 hjältar kvar. De gav sig ut på varv nummer 11. ELVA!? Helt galet ju!

Kl 19 var det dock dags att skicka i väg den mest uthålliga, för i sedvanlig Backyard-stil så gäller ett eget varv för "segraren" även om detta inte var en tävling i den bemärkelsen. 

Även om det var en helt fantastisk dag på alla sätt och vis så var det otroligt skönt att få komma tillbaka till hotellet sen. Spänningen släppte, allt hade gått bra och alla verkade nöjda. Medan min man åkte ner på stan och köpte mat så kraschade jag i baren med några trevliga sniglar. Ett glas gott, kallt, vitt satt som en fläskläpp.

Nu sitter jag här, ett dygn senare, nöjd med gårdagen - och funderar på vad nästa utmaning ska bli. Hälen känns av, men inte så illa som jag ändå befarade.