Fortsätt till huvudinnehåll

Lite längre runda

Eller, ja längre än jag tänkt alltså. Jag hade tänkt jogga ner till spåret, ta ett varv och sen gå hem (för den där vidriga uppförsbacken hem från spåret är inte att leka med).

Jag joggade ner till spåret, i lätt duggregn, och lunkade på. Snabbt gick det inte,  men jag hade inte bråttom. Jag tog 100 m gåvila när jag kände att jag blev trött, sen joggade jag vidare. Jag tog ytterligare 100 m gåvila vid nästa uppförsbacke - men jag lyckades ändå jogga uppför nästan hela. Det är banne mig inte ofta jag fixar det.

När jag började närma mig målet på rundan så ändrade jag mig och istället för att glida in på cykelvägen och jogga (gå) hemöver så fortsatte jag ett halvt varv till och för att ta en annan väg hem.

På andra varvet hade nån rackare höjt motlutorna lite. Elakt faktiskt, men sånt händer. Jag la in 100 m gåvila ungefär på samma ställe som första gåvila, sen joggade jag igen. När jag kom till den där andra uppförsbacken krävdes det verkligen pannben för att inte börja gå tidigare än jag gjort på första varvet - den backen hade nån verkligen höjt upp, mycket! Jag svär på att det var två bergsgetter som försökte klättra upp, men misslyckades.

Stigen genom skogen är o-springbar, det är liksom bara stenar, men sen joggade jag hem.

Drygt 5 km, svettigt men ändå inte fullständigt överjävligt. Det går framåt!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Jag hade en dröm

Eller kanske ett mål.... Jag siktade på att vara i form innan jag fyllde femtio. Jag fyllde i tisdags, och jag firade det genom att jogga 10 jäkla kilometer. 10 - en hel mil! Utan gåvila. Tre varv som innehöll två moment som jag inte brukar fixa utan att gå. Nu tog jag dem TRE (!) gånger - frivilligt. Kanske är det ett sätt att mäta form på - att man faktiskt orkar jogga 10 km. Även om det inte går snabbt, jag menar, man har ju sitt snigelrykte att tänka på. Min snigelstreak närmar sig 50 och jag känner att jag blir starkare. Jag undviker inte uppförsbackar lika mycket, och jag besegrar den ena mentala "omöjliga sträcka" efter den andra. Och för varje gång känner jag mig lite kaxigare, lite nöjdare, lite drygare - precis som man ska.

#3 - blir det väl då

4,2 km i denna värme. Inte snabbt, inte snyggt - men genomfört. Som lite extra utmaning körde jag 3 ggr upp och ner i en liten backe, bara för att liksom. Det gick bättre i dag. Inte bra, men bättre. Men nåt är det som gör att hela kroppen känns blytung, att jag känner det som om jag har sirap i kroppen och gjutjärn i skorna. I morgon ska jag ta blodprov, mest för att utesluta att det inte beror på sköldkörteln. Jag vet att de symptom som uppkommer då är rätt diffusa, men många av dem stämmer in på mig. Extrem trötthet Sömn gör inte att man känner sig piggare (dålig sömnkvalitet) Förlorad uthållighet Intolerans mot fysisk aktivitet Kraschar efter 15.00 på em Dålig koncentration Förlust av motivation Vill vara ensam Andfåddhet Astma Svårighet att ta ett djupt andetag Torr hud Ljud i öronen (väsande, ringande) Sug efter söta saker Hälsporre (plantar fasciitis) Ingen mens eller lätt mens PMS Suddig syn Symptomen har jag hittat på sköldkörtelförbundets hemsida, men...

Bara en dag kvar...

Av maj alltså, och min planerade snigelstreak. I morgon är det ju Stockholm High Five, så jag går ju liksom i mål med pompa och ståt på Stockholms stadion. Eller mål och mål.... det får vi se..... kanske fortsätter jag min streak. Det är ju så himla smidigt att inte behöva fundera på om jag ska jogga eller inte. Dessutom känner jag ju att det ger resultat. Jag blir både snabbare och starkare, jag orkar längre sträckor och jag blir inte kräkslut. I dag tog vi en runda i Eko-parken här i samhället. 12 grader, regn och halv storm (bara motvind, jag lovar). Trots detta, och trots att maken liksom agerade hare med betydligt högre tempo än jag egentligen fixar, så blev det 2,5 km utan gåvila. Kanske, kanske, kanske kan jag - innan sommaren är slut - jogga en mil utan gåvila. Kanske. Det vore himla skoj.