Fortsätt till huvudinnehåll

Första rundan :-)

Eller, första är det ju inte, men första på min lilla mini-snigelstreak.

Ett par timmar efter maten snörade jag på mig skorna och gav mig av till spåret. I dag valde jag att kliva på spåret på ett annat ställe än jag brukar så de olika med- och motlutorna kom ju inte riktigt som jag är van.

Jag började med att gå 500 m för att värma upp. Sen började jag jogga, i äkta snigeltempo. Det var absolut varmare än jag räknat med, men det är ju bara att njuuuta av sol och värme. Ladda att solceller man har, liksom. Mitt årsbästa i sammanhängande löpning är 3 km, så jag siktade högt och hoppades på att klara 4 km. Siktade på - men trodde väl inte riktigt på det.

I lugnt och fint tempo sniglade jag på. Det var lite för tätt inpå maten, men det är sånt man får stå ut med. Jag orkade jogga förbi en av de passager i spåret som är så himla sega och tunga. Inte snabbt, men med bibehållet löpsteg. Sen kommer det ett lättare parti, som flöt på utan problem innan jag kom till en uppförsbacke men den var inget problem i dag, jag funderade inte ens på att gå.

Efter ca 3,5 km kom det en uppförsbacke som jag inte orkar jogga uppför, så jag försökte liksom klura ut en alternativ väg för att slippa den. Tyvärr (eller lyckligtvis) kom jag inte på nån annan väg så det var liksom bara bita ihop och sätta ena foten framför den andra. Väl uppe på krönet insåg jag att det ju var några hundra meter till innan jag joggat mina 4 km, så det var ju bara att fortsätta. Efter något som kändes som en halv evighet uppnådde jag 4,5 km (alltså 4 km jogg) och jag gick resten av rundan. Dels för att jag då var trött, dels för att jag ännu inte är hundra i hälen och det stör mig lite. Jag vill ju inte bli sämre, i alla fall.

Sammanlagt blev det dryg 6 km. Inte snabbt men grymt skönt att känna att jag faktiskt fixade 4 km utan minsta gåvila.

Hoppet om att orka jogga hela High Five lever, eller i alla fall hoppet om att orka genomföra det utan en nära-döden-upplevelse. 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Jag hade en dröm

Eller kanske ett mål.... Jag siktade på att vara i form innan jag fyllde femtio. Jag fyllde i tisdags, och jag firade det genom att jogga 10 jäkla kilometer. 10 - en hel mil! Utan gåvila. Tre varv som innehöll två moment som jag inte brukar fixa utan att gå. Nu tog jag dem TRE (!) gånger - frivilligt. Kanske är det ett sätt att mäta form på - att man faktiskt orkar jogga 10 km. Även om det inte går snabbt, jag menar, man har ju sitt snigelrykte att tänka på. Min snigelstreak närmar sig 50 och jag känner att jag blir starkare. Jag undviker inte uppförsbackar lika mycket, och jag besegrar den ena mentala "omöjliga sträcka" efter den andra. Och för varje gång känner jag mig lite kaxigare, lite nöjdare, lite drygare - precis som man ska.

UV45 - och dagens visdomsord!

Efter en sommar med alldeles för lite träning var det så dags för UV45. Nånstans tycker jag väl att jag borde inse att UV45 är långt, åt skogen för långt när man har kört rundor på ca 5 km hela sommaren bortsett från ett par-tre något längre. Kanske sälja sin startplats. DNS liksom. Vuxet, förståndigt, begåvad - allt som jag tydligen inte är, för jag for upp till Dalarna, checkade in på hotellet och i morse stod jag vid starten i Oxberg. Jag siktade på en lugn start då jag vet att det är en jäkla massa uppförsbackar - och det är en jäkla massa kilometer att passera. De första 5 gick för fort för min förmåga. Jag försökte hålla igen men det kändes lätt och kul. Jag drogs med. Jag höll ett tempo som funkar på en femma, en bra dag. Sen sjönk hastigheten men jag tycker ändå att det gick rätt bra i kanske 15 km. Där nånstans började det märkas att kroppen liksom gick på övertid, på att den var mer van 5 än 15, liksom. En stor orsak var kanske de där eländiga Lundbäckbackarna. D

Bara en dag kvar...

Av maj alltså, och min planerade snigelstreak. I morgon är det ju Stockholm High Five, så jag går ju liksom i mål med pompa och ståt på Stockholms stadion. Eller mål och mål.... det får vi se..... kanske fortsätter jag min streak. Det är ju så himla smidigt att inte behöva fundera på om jag ska jogga eller inte. Dessutom känner jag ju att det ger resultat. Jag blir både snabbare och starkare, jag orkar längre sträckor och jag blir inte kräkslut. I dag tog vi en runda i Eko-parken här i samhället. 12 grader, regn och halv storm (bara motvind, jag lovar). Trots detta, och trots att maken liksom agerade hare med betydligt högre tempo än jag egentligen fixar, så blev det 2,5 km utan gåvila. Kanske, kanske, kanske kan jag - innan sommaren är slut - jogga en mil utan gåvila. Kanske. Det vore himla skoj.