I form innan femtio

Jag börjar redan fundera nästa års lopp. Det finns ju så många lopp som jag vill testa. Korta lopp, roliga lopp, långa lopp, tuffa lopp, annorlunda lopp.... så många lopp. Color Obstacle Rush... Premiärmilen... Rosa Bandet... High five... är bara några exempel. Plus de jag redan anmält mig till: Snigel Ultra Backyard, Ragnar, UltraVasan. Samtidigt har jag så svårt att komma ut i spåret. Det är nåt som håller mig tillbaka, som att jag inte riktigt vågar... Jag behöver en rejäl spark där bak, en spark som får mig över tröskeln och ut i spåret. Som en skänk från ovan såg jag att en av mina inspirationskällor, Therese Konstig , drar igång en utmaning som innebär 30 minuters motion varje dag under oktober månad. Det är ju precis vad jag behöver. 30 min/dag är inte orimligt på något vis. Jag har redan bokat in ett spinningpass till i morgon, men jag ska ändå ta en liten joggingrunda också, bara för att få känna på det. Jag pluggar hemma i morgon, så jag hinner jogga på morgonen in...

Tänk att det ska vara så mycket lättare att tappa sina rutiner än att bygga upp dem. Jag har tappat både ork och energi för att knyta på mig skor och ta en runda, en runda som jag vet att jag egentligen mår så himla bra av. Jag har gått på pass på gymmet och det har varit både svettigt och roligt, men att komma ut och jogga tycks snudd på omöjligt. I dag prioriterade jag att städa bilen (eh, dah!) och att paketera kläder till Team Snigel istället för att ta en liten fredagsrunda. Jag har hamnat i en ond cirkel som behöver brytas. Jag joggar inte, är knappt utomhus alls, för att jag är så trött - och när jag inte är utomhus så blir jag trött... Med 6 veckor kvar till Kullamannen måste jag nog försöka ta mig i kragen och nöta lite skor. Däremot - och det är ju bra - så funkar det riktigt bra med maten. Bortsett från i lördags, när vi var i Uppsala och jag fasen inte hittade nån vettig lunch (och då dippade resten av dagen) så har jag skött mig stenhårt. LCHF rakt igenom och jag ...

I dag har jag pluggat en massa, varvat med att hålla lite koll på talmans-valet och röja lite i några köksskåp. Jag hade en tanke på att jogga men jag hittade liksom inte lusten. Eller snarare orken, motivationen. Istället har jag lyssnat i flera timmar på en ny ljudbok - Domaren, av Dag Öhrlund. För mig, som älskar serien om Christopher Silfverbielke, är denna bok om Suzanne och Jessica rena barnboken. Även om boken innehåller samma ingredienser som böckerna om Silfverbielke (sex, självrättfärdiga psykopater, humor och spänning) så är Domaren ändå inte riktigt lika skruvad. De två kvinnorna, väninnor sedan många år, inser att de har något gemensamt - att de båda begår brott mot människor som de anser förtjänar det. De bestämmer sig för att samarbeta och tempot trappas upp. Boken är svår att stänga av, jag vill bara höra lite till... och lite till... och så lite till...

Det är en billig hobby, sa de... Man behöver bara ett par skor, sa de... Hm, trailskor är ju bra i skogen men på asfalt behövs ju en annan dämpning. Dubbskor är viktigt när det är halt, så man inte halkar och skadar sig. Kompressionstights är ju himla sköna, de håller liksom allt på plats. Liksom en bra sport-bh, så klart. Det är väldigt viktigt. Man vill ju inte träna i en gammal bomullströja, den blir så tung när den blir svettig. En funktions-tisha måste man ju ha. Inte bara en, så ofta hinner man ju inte tvätta. Ett bra underställ är ett måste om man ska springa ute på vintern. En träningsjacka på vintern, så klart, så man inte fryser, och en som är lite vind- och vattentät till höst och vår. Att mäta sina framgångar är ju både peppande och kul. En bra sportklocka är ju absolut nödvändig, med andra ord. När man lyssnar på musik slipper man höra sitt eget flås, så ett par trådlösa hörlurar är nästan livsnödvändigt. För att ha mål att träna mot är ju lopp en kul grej. Bara i ...

Gårdagens indoor walking kändes i benen i morse. Inte på värsta viset, men det kändes. Det hindrade inte mig att gå på kvällens step up - och höja brädan ett snäpp. Det tog inte många minuter innan svetten rann och benen började harkla sig lite. Efter drygt halva passet sög det rejält i benen. Då var det riktigt skönt att göra ett avbrott och köra några minuter arm- och corestyrka. Passet avslutades med ytterligare några omgångar på step-brädan. När det var dags för några minuters stretch hade mina ben skickat in en avskedsansökan, eller i alla fall startat en facebook-grupp. Magmusklerna och armarna har också joinat gruppen, de tycker heller inte om mig just nu. Nu sitter jag här i soffan, duschad och med mat i magen - men fortfarande helt galet slut i benen och i magmusklerna. Jag är fullt medveten om att risken är stor att jag kommer att ha en hysterisk träningsvärk i morgon. I värsta fall får jag väl ansöka om tillfällig färdtjänst några dagar.

Dag 2 enligt LCHF. Inte särskilt sötsugen, men jäklar vilken abstinens-huvudvärk. Det känns som om skallen ska explodera. Jag vet att det brukar gå över på ett par dagar, men till dess gäller det att stå ut. I värsta fall får jag peta i mig en huvudvärkstablett. Huvudvärken kom smygande redan vid lunch så när jag kom hem drog jag i mig ett stort glas vatten och en resorb. Jag var inte jättesugen på att träna, men eftersom jag bokat in mig på ett pass var det bara att pallra sig i väg. Väl på passet tyckte jag att huvudvärken släppte, den rann väl liksom ut genom porerna tillsammans med all svett. Jäklar så tufft passet var! Visserligen styr man rätt bra själv, motståndet regleras ju liksom inte av nån annan, men ska det generera trötta ben och mjölksyra är det lika bra att slita. Inte bara benen får jobba, pulsen går upp, flåset utmanas. HÄRLIGT!

Urban Run i Göteborg är ett roligt lopp helt utan prestationskrav. Ingen tidtagning, ingen stress. Runt i stan, in i byggnader och upp för trappor. Genom passager och längs vattnet. Göteborg visade sig från sin vackraste höstsida. Solsken och vindstilla. Helt perfekt!  Vid starten stod en speaker som skulle kunna jobba extra som stand up-komiker. Lättsam och rolig, så där så man nästan ville stanna och lyssna en stund till.  De knappt 1000 deltagarna släpptes i väg i tre omgångar och jag valde att stå i sista gruppen. På ganska lätta fötter joggade jag i väg mot första stopp - Domkyrkan.  Sedan fortsatte turen vidare mot en skola där det var flera våningar med trappor. Högst upp satt en liten kille och spelade piano. Galet duktig kille, knappt en tvärhand hög. Ner för trapporna i vidare ut i solskenet. Gator och gränder passerades, till och med rakt genom ett bageri/fik sprang vi. Där luktade det ljuvligt gott, särskilt som jag inte drack kaffe innan lo...

Om 7 veckor står jag på startlinjen, på startlinjen till ett lopp vars bana beskrivs som väldigt vacker och väldigt jobbig. Jag är verkligen tacksam över att ha vunnit de här startplatsen - tack Go Ninja Sports Club - för jag tycker det är häftigt att testa mina egna gränser. Men - nånstans finns även en känsla av att "vadihelvetharjaggettmiginpå?" Jag har 7 veckor på mig att förbereda mig på bästa sätt. Förbereda mig genom att snäppa upp träningen och snäppa ner sockerintaget. Tappa nåt kilo, förbättra flåset - och stärka pannbenet. Ett pannben av silkespapper är rätt värdelöst, så jag behöver liksom byta material på det. Till stål, helst, men jag är nöjd om det i alla fall blir papier mache. 7 veckor, på den tiden lär jag inte kunna genomgå en metamorfos till en äkta ninja, men jag är i alla fal skyldig att göra mitt absolut bästa, nu när jag fått chansen och förmånen att vinna en av de åtråvärda platserna.

Indoor walking på tisdag, step up på onsdag betyder träningsvärk på torsdag - jag lovar! Fredag fick ändå betyda fredagsfys, nån jävla ordning får det ju vara, och fredagsfysen fick bli en joggingrunda. Upp till Motorp, ut i spåret. Inte historiens snyggaste runda, men väl en runda, Tyvärr fick min mobil ett eget liv efter så där ca 3 km. Det fick mig att tappa takten en aning, men jag redde ut det tekniska eländet och tog mig i mål. Svettig, och lite irriterad över tekniken, kom jag i mål 5 km senare. Inte särskilt nöjd med insatsen, tyvärr, så i bilen hem föddes en ny plan... Eller kanske inte ny, men modifierad. Dags att kamma sig och komma i form!

Träningsvärken efter helgens trippelpass har knappt gått över, men det hindrade inte mig. Efter jobbet åkte jag hem och petade i mig ett par knäckemackor innan jag bytte om och åkte ner till gymmet för ett pass Indoor walking. Indoor walking kan närmast beskrivas som spinning fast på en cross trainer. Enkelt men svettigt, galet svettigt. Det liksom pärlar sig på smalbenen till och med. SKÖNT! Enda felet var väl att passet kändes så kort, tiden gick så snabbt. 45 min kändes som 20 min. Samtidigt är jag inte säker på att jag skulle orkat med ens 5 min till, för benen var lite som överkokt spagetti. Fortfarande - nästan 2 timmar efter passet, känns benen som gelé och jag fasar redan för morgondagens träningsvärk. Till råga på allt har jag bokat in mig på ett step up-pass till i morgon kväll. Och - om jag känner att jag orkar och hinner tänker jag ta en joggingrunda i morgon förmiddag. Jag behöver ju träna inför Kullamannnen.

Ibland får jag för mig att tävla. Ja, alltså när jag springer i lopp så är det väl en slags tävling som jag inte ens försöker vinna - men det finns andra tävlingar. Tävlingar på nätet. Ni vet såna där "gilla, dela och motivera". I somras deltog jag i en sån tävling - och vann en startplats i Midnattsloppet. Tyvärr åkte jag på en jäkla skolstarts-förkylning så jag kunde inte delta i loppet. Trist, för jag brukar ju sällan bli förkyld. För nån vecka sen hittade jag en annan tävling. Go Ninja Sports Club hade en tävling på instagram. En tävling där man kunde vinna startplatser - i KULLAMANNEN trail. Tro på f*n, vann jag inte?!! Så den 3 november ska jag snigla ett traillopp på 12,8 km. 12,8! Det är ju hur långt som helst!! Nåja, det blir nog kul. Tror jag. Hoppas jag.

UltraVasan satte sina spår. Spår i form av blånaglar och blåsor. Höger stortånagel är väldigt blå-lila, ser nästan målad ut. På vänster stortå anar man mer en svag, lila nyans. Höger lilltå blev liksom mer misshandlad. När jag kom i mål var tån nästan bara en blåsa, nästan hela tån var blå-lila. Även bakom nageln var det en blåsa en blåsa som jag kunde punktera och .... nä, vi släpper det. I dag kunde jag i alla fall konstatera att blåsan hade torkat och skinnet liksom dött. Och när skinnet bakom nageln lossnar, jag då lossnar även nageln. Så nu har jag 10 tår, men bara 9 naglar. Hindrar det mig? Inte ett dugg, jag har ju redan bestämt mig för att köra UV nästa år också. Men då i andra skor, skor med bredare tåbox.

I dag har jag haft en plugg-dag. Suttit hemma vid datorn och skrivit i timmar. Jag har inte pluggat på över 15 år, så jag känner mig lite ringrostig men det blir nog bra. Till frukost blev det Milchreis, typ kall risgrynsgröt, eller RisiFrutti utan sylt. Det är godare än det låter, jag lovar. Utmaningen kom väl snarare när jag satt hela förmiddagen, med böcker och datot, och inte kunde småäta. Men det gick bra. Till lunch åt jag kycklingpytt. Lättlagat och smidigt. Lite kaffe på det och en stunds pluggande till, sen var det mos i hjärnan. Då bytte jag aktivitet och plockade fram vår nya slow juicer istället. En väldig massa äpplen (och lite annat) senare såg köket ut som ett slagfält. Då bytte jag om och drog i väg på en runda i spåret. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var särskilt sugen på det, men jag kände inte efter så noga utan knöt på mig skorna och drog i väg. Som vanligt gick jag ett par hundra meter först, dels för att värma upp lite, dels för att jag inte fixar at...

Follow my blog with Bloglovin

I dag var det kalas för Turbo-Rolle, mitt barnbarn, som fyller 2 år. På kalas ingår ofta tårta och kakor, så även här. Ett par småkakor, en grymt god bulle och en bit tårta - inte den perfekta uppladdning för en joggingrunda, kanske... På rundan efteråt var kroppen super-seg och tårtan åkte hiss, liksom. Ingen propaganda-runda, med andra ord, men dock en femma i vacker natur. I morgon är det måndag, vilket innebär att det dessutom är skärpning på matintaget. Inga sötsaker, ingen skräpmat - bara vettigt och nyttigt. Dessutom - i dag har jag bokat hotellrum på MoraParken, så nästa augusti står jag där igen, på startlinjen till UltraVasan 45. Jag behöver en förmyndare!

För två veckor sen lovade jag - dyrt och heligt - att aldrig mer köra någon UltraVasa. Aldrig mer! Det var inte värt all smärta, alla blånaglar, all trötthet. Den övertygelsen har jag hållit fast vid med en dåres envishet. Ingen mer UltraVasa, inget mer långlopp alls. Jag är inte tränad för det. Så.... vad var det då som gjorde att jag i eftermiddags liksom hörde en liten tanke som, så där i förbifarten, menade att det ändå skulle vara rätt skoj att fixa UV45 under 6 timmar. Tack och lov har jag lovat dottern att hänga med mitt troll till barnbarn nästa UV, för hon är fullständigt galen och siktar på en UV90. Jag har sagt det förut - jag behöver en förmyndare !

122 dagar kvar till 2019. 122 dagar, vad är det liksom? Tänk om jag kunde styra upp i mitt liv i 122 dagar. Nyttig(are) mat, regelbunden motion, vardagsaktiv och allmänt hälsosam. 122 dagar, vad är det liksom? Med tanke på att jag har levt i nästan 18 000 dagar är ju 122 dagar ingenting. Inte ens en procent. EnHalvtimmeOmDagen - det är fan ett baskrav. Hur svårt ska det vara för en vuxen människa utan småbarn? En sketen halvtimme. 2% av dygnet, det är liksom inte direkt jättemycket. Bra mat, inget konstigt, ingen diet. Inget fanatiskt, men nyttigt, mättande och klokt. Lite extra på helgen, men inget på vardagar. Det borde liksom inte vara så hysteriskt svårt. 3 riktlinjer per dag: 1 - minst EnHalvtimmeOmDagen 2 - minst 1 flaska vatten 3 - inget godis eller andra sötsaker Dessutom är det bra om jag dricker juice, sån där god, hempressad och nyttig juice. Helst en liten flaska om dagen, det är bara nyttigt. 122 dagar, vad är väl det liksom?