Fortsätt till huvudinnehåll

120 dagar kvar

I dag har jag haft en plugg-dag. Suttit hemma vid datorn och skrivit i timmar. Jag har inte pluggat på över 15 år, så jag känner mig lite ringrostig men det blir nog bra.

Till frukost blev det Milchreis, typ kall risgrynsgröt, eller RisiFrutti utan sylt. Det är godare än det låter, jag lovar.

Utmaningen kom väl snarare när jag satt hela förmiddagen, med böcker och datot, och inte kunde småäta. Men det gick bra.

Till lunch åt jag kycklingpytt. Lättlagat och smidigt. Lite kaffe på det och en stunds pluggande till, sen var det mos i hjärnan. Då bytte jag aktivitet och plockade fram vår nya slow juicer istället. En väldig massa äpplen (och lite annat) senare såg köket ut som ett slagfält.

Då bytte jag om och drog i väg på en runda i spåret. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var särskilt sugen på det, men jag kände inte efter så noga utan knöt på mig skorna och drog i väg.

Som vanligt gick jag ett par hundra meter först, dels för att värma upp lite, dels för att jag inte fixar att börja jogga i uppförsbacke. Jag joggade mot spåret och det kändes rätt okej. Jag höll ett lagom tempo, med mina mått mätt, och när jag kom fram till lilla stigen in till spåret joggade jag även där. Inte snabbt, men ändå bibehållet joggingsteg. Väl i spåret börjar man med en seg motluta. Jag fixade inte hela men mer än jag brukar, så jag var nöjd ändå.

Resten av spåret gick riktigt bra. Jag tänkte inte ens att jag blev trött ens i de partier där jag brukar tycka det är tungt. Utom den allra sista biten, kanske 30 meter. De borde jag kunna fixa med pannben och vrånghet, men tydligen inte. Det kan ju bero på att mitt pannben är tunt som silkespapper.

Jag fixade inte riktigt hela mördarbacken heller, den backe som avslutar rundan, men jag klarade halva vilket är mer än jag brukar klara.

Sammantaget är jag väldigt nöjd med rundan, för det kändes helt okej och jag blev så där lagom svettig och trött. Inte sop-slut utan lagom slut.

Väl hemma blev det ett par knäckemackor, en skön dusch, ett besök på Ica och sen hem och fixa mat för då höll jag på att svälta ihjäl. Grillad kyckling och lite potatissallad.

Sammantaget har det varit en riktigt bra dag, med såväl mat som motion - och pluggande - så jag känner mig nöjd och ger mig själv godkänt.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Jag hade en dröm

Eller kanske ett mål.... Jag siktade på att vara i form innan jag fyllde femtio. Jag fyllde i tisdags, och jag firade det genom att jogga 10 jäkla kilometer. 10 - en hel mil! Utan gåvila. Tre varv som innehöll två moment som jag inte brukar fixa utan att gå. Nu tog jag dem TRE (!) gånger - frivilligt. Kanske är det ett sätt att mäta form på - att man faktiskt orkar jogga 10 km. Även om det inte går snabbt, jag menar, man har ju sitt snigelrykte att tänka på. Min snigelstreak närmar sig 50 och jag känner att jag blir starkare. Jag undviker inte uppförsbackar lika mycket, och jag besegrar den ena mentala "omöjliga sträcka" efter den andra. Och för varje gång känner jag mig lite kaxigare, lite nöjdare, lite drygare - precis som man ska.

UV45 - och dagens visdomsord!

Efter en sommar med alldeles för lite träning var det så dags för UV45. Nånstans tycker jag väl att jag borde inse att UV45 är långt, åt skogen för långt när man har kört rundor på ca 5 km hela sommaren bortsett från ett par-tre något längre. Kanske sälja sin startplats. DNS liksom. Vuxet, förståndigt, begåvad - allt som jag tydligen inte är, för jag for upp till Dalarna, checkade in på hotellet och i morse stod jag vid starten i Oxberg. Jag siktade på en lugn start då jag vet att det är en jäkla massa uppförsbackar - och det är en jäkla massa kilometer att passera. De första 5 gick för fort för min förmåga. Jag försökte hålla igen men det kändes lätt och kul. Jag drogs med. Jag höll ett tempo som funkar på en femma, en bra dag. Sen sjönk hastigheten men jag tycker ändå att det gick rätt bra i kanske 15 km. Där nånstans började det märkas att kroppen liksom gick på övertid, på att den var mer van 5 än 15, liksom. En stor orsak var kanske de där eländiga Lundbäckbackarna. D

Bara en dag kvar...

Av maj alltså, och min planerade snigelstreak. I morgon är det ju Stockholm High Five, så jag går ju liksom i mål med pompa och ståt på Stockholms stadion. Eller mål och mål.... det får vi se..... kanske fortsätter jag min streak. Det är ju så himla smidigt att inte behöva fundera på om jag ska jogga eller inte. Dessutom känner jag ju att det ger resultat. Jag blir både snabbare och starkare, jag orkar längre sträckor och jag blir inte kräkslut. I dag tog vi en runda i Eko-parken här i samhället. 12 grader, regn och halv storm (bara motvind, jag lovar). Trots detta, och trots att maken liksom agerade hare med betydligt högre tempo än jag egentligen fixar, så blev det 2,5 km utan gåvila. Kanske, kanske, kanske kan jag - innan sommaren är slut - jogga en mil utan gåvila. Kanske. Det vore himla skoj.