Fortsätt till huvudinnehåll

Nu är det tungt...

Tänk att det ska vara så mycket lättare att tappa sina rutiner än att bygga upp dem. Jag har tappat både ork och energi för att knyta på mig skor och ta en runda, en runda som jag vet att jag egentligen mår så himla bra av.

Jag har gått på pass på gymmet och det har varit både svettigt och roligt, men att komma ut och jogga tycks snudd på omöjligt. I dag prioriterade jag att städa bilen (eh, dah!) och att paketera kläder till Team Snigel istället för att ta en liten fredagsrunda.

Jag har hamnat i en ond cirkel som behöver brytas. Jag joggar inte, är knappt utomhus alls, för att jag är så trött - och när jag inte är utomhus så blir jag trött...

Med 6 veckor kvar till Kullamannen måste jag nog försöka ta mig i kragen och nöta lite skor.

Däremot - och det är ju bra - så funkar det riktigt bra med maten. Bortsett från i lördags, när vi var i Uppsala och jag fasen inte hittade nån vettig lunch (och då dippade resten av dagen) så har jag skött mig stenhårt. LCHF rakt igenom och jag har inte ens varit särskilt sugen på sött och skräp.

Om jag ska fixa att nå 100 joggade mil under 2018 (för det fixade jag 2017) så behöver jag snitta på ca 3,3 km/dag året ut. Det är inte alls omöjligt, men jag får se om jag hittar energi och motivation nog till det.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Jag hade en dröm

Eller kanske ett mål.... Jag siktade på att vara i form innan jag fyllde femtio. Jag fyllde i tisdags, och jag firade det genom att jogga 10 jäkla kilometer. 10 - en hel mil! Utan gåvila. Tre varv som innehöll två moment som jag inte brukar fixa utan att gå. Nu tog jag dem TRE (!) gånger - frivilligt. Kanske är det ett sätt att mäta form på - att man faktiskt orkar jogga 10 km. Även om det inte går snabbt, jag menar, man har ju sitt snigelrykte att tänka på. Min snigelstreak närmar sig 50 och jag känner att jag blir starkare. Jag undviker inte uppförsbackar lika mycket, och jag besegrar den ena mentala "omöjliga sträcka" efter den andra. Och för varje gång känner jag mig lite kaxigare, lite nöjdare, lite drygare - precis som man ska.
En kommentar
Läs mer

UV45 - och dagens visdomsord!

Efter en sommar med alldeles för lite träning var det så dags för UV45. Nånstans tycker jag väl att jag borde inse att UV45 är långt, åt skogen för långt när man har kört rundor på ca 5 km hela sommaren bortsett från ett par-tre något längre. Kanske sälja sin startplats. DNS liksom. Vuxet, förståndigt, begåvad - allt som jag tydligen inte är, för jag for upp till Dalarna, checkade in på hotellet och i morse stod jag vid starten i Oxberg. Jag siktade på en lugn start då jag vet att det är en jäkla massa uppförsbackar - och det är en jäkla massa kilometer att passera. De första 5 gick för fort för min förmåga. Jag försökte hålla igen men det kändes lätt och kul. Jag drogs med. Jag höll ett tempo som funkar på en femma, en bra dag. Sen sjönk hastigheten men jag tycker ändå att det gick rätt bra i kanske 15 km. Där nånstans började det märkas att kroppen liksom gick på övertid, på att den var mer van 5 än 15, liksom. En stor orsak var kanske de där eländiga Lundbäckbackarna. D
Skicka en kommentar
Läs mer

Bara en dag kvar...

Av maj alltså, och min planerade snigelstreak. I morgon är det ju Stockholm High Five, så jag går ju liksom i mål med pompa och ståt på Stockholms stadion. Eller mål och mål.... det får vi se..... kanske fortsätter jag min streak. Det är ju så himla smidigt att inte behöva fundera på om jag ska jogga eller inte. Dessutom känner jag ju att det ger resultat. Jag blir både snabbare och starkare, jag orkar längre sträckor och jag blir inte kräkslut. I dag tog vi en runda i Eko-parken här i samhället. 12 grader, regn och halv storm (bara motvind, jag lovar). Trots detta, och trots att maken liksom agerade hare med betydligt högre tempo än jag egentligen fixar, så blev det 2,5 km utan gåvila. Kanske, kanske, kanske kan jag - innan sommaren är slut - jogga en mil utan gåvila. Kanske. Det vore himla skoj.
Skicka en kommentar
Läs mer