Fortsätt till huvudinnehåll

#20 - DBPL

I dag fick det bli en fyra efter jobbet. Spåret här hemma är rätt trist men jag orkade inte åka i väg till något annat spår. Jag snörade på mig skorna och drog i väg, rätt opepp om sanningen ska fram. Ville mest bara ha det gjort.

Benen rullade på rätt bra nerför backen och när jag närmade mig spåret kändes det bra. Jag tog en liten gåvila i ett segt motlut men sen joggade jag nästa ändå upp för den där mega-sega backen som jag har så svårt för. Den besår av en flack motluta som sedan övergår i en lite brantare avslutning. Vi pratar inte om höjdskillnader på så jättemånga meter, men jag tycker backen är svinjobbig. I vanliga fall dör jag redan vid foten av den backen, alltså vid den flacka delen, men i dag fixade jag att jogga ända fram till den sista, lite brantare delen. BRA DÄR!

Resten av rundan joggade jag hela, ändra fram tills spåret tar slut och man kommer ut på cykelbanan. Där gick jag några steg innan jag började jogga igen och jag joggade fram till mördarbacken. Där vek jag ner mig. Totalt!

Jag gick uppför backen men sen var det bara att jogga igen. När klockan signalerade 4 km hade jag en snittid på 7.03 min/km. Alls inte någon rekordtid, men det var ändå DenBästaPåLänge, i alla fall vad gäller känslan.

Med tanke på att det nu bara är några dagar kvar till UltraVasan känns det ju bra att formen i alla fall inte går neråt.

Efter UV i fjol, när det snarare var swimrun, hade jag en dröm om att fixa UV under 6 timmar. Jag inbillade mig att det borde vara rimligt, med tanke på att jag slafsat fram i lera och vatten och då klarat det på ca 6.14. Vad jag liksom inte ens kunnat föreställa mig då, var denna sommars värme. Jag har absolut inte tränat lika mycket som i fjol, inte på långa vägar.

Med andra ord ändrar jag på målsättningen.

Precis som i fjol delar jag upp det i tre delar.
Målet är att komma i mål - jag är nöjd om jag klarar det.
Förhoppningen är att klara det under 6.30 - jag tänkte säga 7 timmar, men vad fasen, lite ambitioner måste man ju ha.
Drömmen är att klara det under 6.14 - då jäklar ska jag fira!





Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Jag hade en dröm

Eller kanske ett mål.... Jag siktade på att vara i form innan jag fyllde femtio. Jag fyllde i tisdags, och jag firade det genom att jogga 10 jäkla kilometer. 10 - en hel mil! Utan gåvila. Tre varv som innehöll två moment som jag inte brukar fixa utan att gå. Nu tog jag dem TRE (!) gånger - frivilligt. Kanske är det ett sätt att mäta form på - att man faktiskt orkar jogga 10 km. Även om det inte går snabbt, jag menar, man har ju sitt snigelrykte att tänka på. Min snigelstreak närmar sig 50 och jag känner att jag blir starkare. Jag undviker inte uppförsbackar lika mycket, och jag besegrar den ena mentala "omöjliga sträcka" efter den andra. Och för varje gång känner jag mig lite kaxigare, lite nöjdare, lite drygare - precis som man ska.

UV45 - och dagens visdomsord!

Efter en sommar med alldeles för lite träning var det så dags för UV45. Nånstans tycker jag väl att jag borde inse att UV45 är långt, åt skogen för långt när man har kört rundor på ca 5 km hela sommaren bortsett från ett par-tre något längre. Kanske sälja sin startplats. DNS liksom. Vuxet, förståndigt, begåvad - allt som jag tydligen inte är, för jag for upp till Dalarna, checkade in på hotellet och i morse stod jag vid starten i Oxberg. Jag siktade på en lugn start då jag vet att det är en jäkla massa uppförsbackar - och det är en jäkla massa kilometer att passera. De första 5 gick för fort för min förmåga. Jag försökte hålla igen men det kändes lätt och kul. Jag drogs med. Jag höll ett tempo som funkar på en femma, en bra dag. Sen sjönk hastigheten men jag tycker ändå att det gick rätt bra i kanske 15 km. Där nånstans började det märkas att kroppen liksom gick på övertid, på att den var mer van 5 än 15, liksom. En stor orsak var kanske de där eländiga Lundbäckbackarna. D

Bara en dag kvar...

Av maj alltså, och min planerade snigelstreak. I morgon är det ju Stockholm High Five, så jag går ju liksom i mål med pompa och ståt på Stockholms stadion. Eller mål och mål.... det får vi se..... kanske fortsätter jag min streak. Det är ju så himla smidigt att inte behöva fundera på om jag ska jogga eller inte. Dessutom känner jag ju att det ger resultat. Jag blir både snabbare och starkare, jag orkar längre sträckor och jag blir inte kräkslut. I dag tog vi en runda i Eko-parken här i samhället. 12 grader, regn och halv storm (bara motvind, jag lovar). Trots detta, och trots att maken liksom agerade hare med betydligt högre tempo än jag egentligen fixar, så blev det 2,5 km utan gåvila. Kanske, kanske, kanske kan jag - innan sommaren är slut - jogga en mil utan gåvila. Kanske. Det vore himla skoj.