Fortsätt till huvudinnehåll

#20 - DBPL

I dag fick det bli en fyra efter jobbet. Spåret här hemma är rätt trist men jag orkade inte åka i väg till något annat spår. Jag snörade på mig skorna och drog i väg, rätt opepp om sanningen ska fram. Ville mest bara ha det gjort.

Benen rullade på rätt bra nerför backen och när jag närmade mig spåret kändes det bra. Jag tog en liten gåvila i ett segt motlut men sen joggade jag nästa ändå upp för den där mega-sega backen som jag har så svårt för. Den besår av en flack motluta som sedan övergår i en lite brantare avslutning. Vi pratar inte om höjdskillnader på så jättemånga meter, men jag tycker backen är svinjobbig. I vanliga fall dör jag redan vid foten av den backen, alltså vid den flacka delen, men i dag fixade jag att jogga ända fram till den sista, lite brantare delen. BRA DÄR!

Resten av rundan joggade jag hela, ändra fram tills spåret tar slut och man kommer ut på cykelbanan. Där gick jag några steg innan jag började jogga igen och jag joggade fram till mördarbacken. Där vek jag ner mig. Totalt!

Jag gick uppför backen men sen var det bara att jogga igen. När klockan signalerade 4 km hade jag en snittid på 7.03 min/km. Alls inte någon rekordtid, men det var ändå DenBästaPåLänge, i alla fall vad gäller känslan.

Med tanke på att det nu bara är några dagar kvar till UltraVasan känns det ju bra att formen i alla fall inte går neråt.

Efter UV i fjol, när det snarare var swimrun, hade jag en dröm om att fixa UV under 6 timmar. Jag inbillade mig att det borde vara rimligt, med tanke på att jag slafsat fram i lera och vatten och då klarat det på ca 6.14. Vad jag liksom inte ens kunnat föreställa mig då, var denna sommars värme. Jag har absolut inte tränat lika mycket som i fjol, inte på långa vägar.

Med andra ord ändrar jag på målsättningen.

Precis som i fjol delar jag upp det i tre delar.
Målet är att komma i mål - jag är nöjd om jag klarar det.
Förhoppningen är att klara det under 6.30 - jag tänkte säga 7 timmar, men vad fasen, lite ambitioner måste man ju ha.
Drömmen är att klara det under 6.14 - då jäklar ska jag fira!





Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Jag hade en dröm

Eller kanske ett mål.... Jag siktade på att vara i form innan jag fyllde femtio. Jag fyllde i tisdags, och jag firade det genom att jogga 10 jäkla kilometer. 10 - en hel mil! Utan gåvila. Tre varv som innehöll två moment som jag inte brukar fixa utan att gå. Nu tog jag dem TRE (!) gånger - frivilligt. Kanske är det ett sätt att mäta form på - att man faktiskt orkar jogga 10 km. Även om det inte går snabbt, jag menar, man har ju sitt snigelrykte att tänka på. Min snigelstreak närmar sig 50 och jag känner att jag blir starkare. Jag undviker inte uppförsbackar lika mycket, och jag besegrar den ena mentala "omöjliga sträcka" efter den andra. Och för varje gång känner jag mig lite kaxigare, lite nöjdare, lite drygare - precis som man ska.

Det där med förtroendekapital....

Ni vet där med att man lovar nåt, och sen inte håller det? Hur man liksom bränner sitt förtroendekapital, att man slutar lita på en sån person rätt snabbt... Jag borde ligga på minus nu. Efter jobbet åkte jag hem, rätt slut efter en låååååång dag vid datorn. Jag lovade mig själv kaffe och sen en kort runda. Bara så pass att jag inte skulle bryta min snigelstreak. När kaffet landat snörade jag på mig skorna och gav mig ut. Min plan var genvägen till spåret, halva rundan och sen hem den andra vägen . Jag lovade mig själv att jag bara skulle behöva jogga fram till mördarbacken som ligger ca 500 m hemifrån. Den orkar jag inte jogga uppför, så jag brukar undvika den om det är möjligt. Väl ute var det så pass skönt, friskt och syrerikt, att jag ändrade min plan till genvägen till spåret, hela varvet runt och så genvägen hem. Benen kändes rätt okej, flåset hängde med och allt kändes rätt bra. Jag fixade ett par motlutor som jag sällan orkar, men i dag gick det bra. Just vid stället där ...

Vilken U N D E R B A R helg!

Min snigelstreak håller i sig och jag är nu uppe i #43. Det känns lättare och lättare, vilket ju är syftet, så jag tänker nog att jag fortsätter ett tag till. Tror jag! För i helgen har jag varit på träningshelg. Visst skulle det vara en prestationsfri helg, och det var det på ett sätt, men nog katten har vi presterat. Vi har joggat, tränat löpteknik, joggat ännu mer, tränat löpstyrka och joggat lite till. Och - nästan det häftigaste av allt - jag har badat! I torsdags träffades vi vid 17. Jag var klart pirrig, det där med att träna i grupp är inte min grej. Jag känner mig alltid så himla långsam när jag joggar med andra, och jag är alltid rädd att bli frånsprungen eller känna att jag sinkar alla andra. Så fort vi möttes kände jag att det var helt okej att vara långsam, ingen var där för att ta OS-guld. Alla var där för att lära sig mer, träna, utvecklas och må gott. Men det visste jag ju inte när jag klev ur bilen på Harge Bad&Campings parkering. Vi värmde upp och sen bö...