Fortsätt till huvudinnehåll

Pang - in i väggen, typ!

Jag inledde veckan med styrketräning. Inte så himla skoj, men ändå inte så fasansfullt.

På tisdagen var det föräldramöte, så då kom jag inte hem förrän vid 19.30 och då var jag rätt mör i huvudet. Jag bytte snabbt om och tog en rask promenad. Inte alls dumt efter en lång och intensiv dag på jobbet.

På onsdagen var det kaos. En dag som började med en fyra timmar lång sittning med skolans psykolog, passerade sedan via dokumentation, SPSM-kurs, föräldramöte och lite annat smått och gott. Klockan var över 20 innan jag ens satte mig i bilen för att rulla hemåt, och då var jag trött så det gjorde ont. Att jag dessutom visste att mjölken var slut hemma fick mig nästan att gråta, för kaffe utan mjölk på morgonen är inget alternativ liksom. Alltså var det bara att svänga förbi Coop och handla på väg hem.

Väl hemma, strax före 21, kraschade jag i soffan. Det fanns inte på kartan att jag då skulle byta om och ta en runda. Alltså sprack min fina EnHalvtimmeOmDagen redan på dag 3.

Gårdagen var inte lika lång, men satan så intensiv. Jag tog beslutet att inte ens fundera på en runda, utan jag prioriterade vila och kastade mig i soffan när jag kom hem. Det var nog ett klokt beslut, tror jag.

I dag har jag pluggat och varit på en överlämning. Jag har ännu inte bestämt om jag ska köra en fredagsfys, eller som jag ska hoppa det. Här är dilemmat med att inte ha en pågående streak, det är lättare att stå över. Samtidigt har denna vecka varit absurt energikrävande, så kanske är det just soffhäng jag behöver.

Jag vet att det är skönt med fredagsföre före fredagsmys, men den här veckan har tagit kål på mig, jag är helt tömd, så kanske är det bättre att avstå en dag till.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Jag hade en dröm

Eller kanske ett mål.... Jag siktade på att vara i form innan jag fyllde femtio. Jag fyllde i tisdags, och jag firade det genom att jogga 10 jäkla kilometer. 10 - en hel mil! Utan gåvila. Tre varv som innehöll två moment som jag inte brukar fixa utan att gå. Nu tog jag dem TRE (!) gånger - frivilligt. Kanske är det ett sätt att mäta form på - att man faktiskt orkar jogga 10 km. Även om det inte går snabbt, jag menar, man har ju sitt snigelrykte att tänka på. Min snigelstreak närmar sig 50 och jag känner att jag blir starkare. Jag undviker inte uppförsbackar lika mycket, och jag besegrar den ena mentala "omöjliga sträcka" efter den andra. Och för varje gång känner jag mig lite kaxigare, lite nöjdare, lite drygare - precis som man ska.

UV45 - och dagens visdomsord!

Efter en sommar med alldeles för lite träning var det så dags för UV45. Nånstans tycker jag väl att jag borde inse att UV45 är långt, åt skogen för långt när man har kört rundor på ca 5 km hela sommaren bortsett från ett par-tre något längre. Kanske sälja sin startplats. DNS liksom. Vuxet, förståndigt, begåvad - allt som jag tydligen inte är, för jag for upp till Dalarna, checkade in på hotellet och i morse stod jag vid starten i Oxberg. Jag siktade på en lugn start då jag vet att det är en jäkla massa uppförsbackar - och det är en jäkla massa kilometer att passera. De första 5 gick för fort för min förmåga. Jag försökte hålla igen men det kändes lätt och kul. Jag drogs med. Jag höll ett tempo som funkar på en femma, en bra dag. Sen sjönk hastigheten men jag tycker ändå att det gick rätt bra i kanske 15 km. Där nånstans började det märkas att kroppen liksom gick på övertid, på att den var mer van 5 än 15, liksom. En stor orsak var kanske de där eländiga Lundbäckbackarna. D

Bara en dag kvar...

Av maj alltså, och min planerade snigelstreak. I morgon är det ju Stockholm High Five, så jag går ju liksom i mål med pompa och ståt på Stockholms stadion. Eller mål och mål.... det får vi se..... kanske fortsätter jag min streak. Det är ju så himla smidigt att inte behöva fundera på om jag ska jogga eller inte. Dessutom känner jag ju att det ger resultat. Jag blir både snabbare och starkare, jag orkar längre sträckor och jag blir inte kräkslut. I dag tog vi en runda i Eko-parken här i samhället. 12 grader, regn och halv storm (bara motvind, jag lovar). Trots detta, och trots att maken liksom agerade hare med betydligt högre tempo än jag egentligen fixar, så blev det 2,5 km utan gåvila. Kanske, kanske, kanske kan jag - innan sommaren är slut - jogga en mil utan gåvila. Kanske. Det vore himla skoj.