UV45 - och dagens visdomsord!

Efter en sommar med alldeles för lite träning var det så dags för UV45. Nånstans tycker jag väl att jag borde inse att UV45 är långt, åt skogen för långt när man har kört rundor på ca 5 km hela sommaren bortsett från ett par-tre något längre. Kanske sälja sin startplats. DNS liksom.

Vuxet, förståndigt, begåvad - allt som jag tydligen inte är, för jag for upp till Dalarna, checkade in på hotellet och i morse stod jag vid starten i Oxberg.

Jag siktade på en lugn start då jag vet att det är en jäkla massa uppförsbackar - och det är en jäkla massa kilometer att passera.

De första 5 gick för fort för min förmåga.
Jag försökte hålla igen men det kändes lätt och kul. Jag drogs med. Jag höll ett tempo som funkar på en femma, en bra dag.

Sen sjönk hastigheten men jag tycker ändå att det gick rätt bra i kanske 15 km. Där nånstans började det märkas att kroppen liksom gick på övertid, på att den var mer van 5 än 15, liksom.

En stor orsak var kanske de där eländiga Lundbäckbackarna. Det finns uppförsbackar och så finns det Lundbäcksbackar, skulle man kunna säga. Jag trodde liksom inte att det fanns så långa uppförsbackar, bortsett från på typ K2.

Eftersom jag tydligen är befriad från sunt förnuft, i alla fall när det gäller att genomföra lopp, så fortsatte jag mot Mora. Gående, för springa var det liksom inte tal på. Benen gjorde ont, fötterna. Tårna, de hatade alla nerförsbackar. Och jag var galet törstig. 

Halvvägs tog jag en selfie, ungefär vid samma träd som syrran och jag fotade oss i fjol. I år behövde jag dock inte gömma mig under trädet. Jag tror jag såg 3 små vattenpölar på hela UV i år. Liiiite skillnad mot fjolårets swinrun.

I Eldris passerade man ju den underbart vackra skylt som meddelar att det då bara är 9 km kvar, alltså ensiffrigt. Det är inte illa. Men hej så de kilometerna gick långsamt. Jag gick och gick och gick och gick .... 8 km.... 7 km.... 6 km.... 5 km... När jag kom in i Mora Parken var det ju mindre än 2 km kvar, så då började man ju skönja slutet. Förbi fotbollsplanen och genom campingen. Lite folk som hejade på gjorde ju att det gick lättare, men överlag är tydligen inte UV nån publiksport. Synd, det skulle vara trevligt med en hel del folk längs banan. Det piggar ju upp.

När sista kilometerskylten dök upp hade jag gärna fotat den, om jag hade orkat. Dessutom såg jag att jag hade en liten, liten chans att hinna i mål under 6,5 tim, så jag försökte knata på. Vid 500 m kvar är det en uppförsbacke, liksom över en liten viadukt. DET är elakt. Då vill man inte ha uppför och nerför, då vill man möjligen har en svagt medlut.

Upploppet är långt, jättelångt, men så snart jag såg målbågen skärpte jag till mig och joggade. Tack och lov var killen före mig piggare, så han trissade upp publiken så de applåderade och hejade rejält. Det spillde lite även på mig, så även om kroppen skrek och bad om nåd så kunde jag jogga hela vägen in i mål. Och jag lyckades le lite också.

Ett par glas vatten och sen stapplade jag uppför den stygga trappa som går över målet. Uppför  - och nerför.

En kexchoklad satt som en fläskläpp, och sen studsade jag glatt (nu ljuger jag en aning) mot bilen och färd tillbaka till hotellet. På hotellet bor vi två våningar upp. Utan hiss! Som en gasell skuttade jag (nu ljuger jag ännu mer) uppför trapporna.

En lång, varm dusch kändes rätt välbehövligt. Spåret bestod av en hel del sand, sån där mycket fin sand att den kröp in i skorna. Det syntes tydligt på fötterna när jag tog av strumporna.

Nu ska skryttröjan hem och sättas upp på ego-väggen tillsammans med de andra skryttröjorna.

In fjol visste jag direkt att jag ville genomföra fler UV45. Lika säker som jag var då, lika säker är jag på motsatsen i dag. ALDRIG MER! Inte för att loppet i sig är dåligt, men det är för långt. Min kropp och mitt pannben funkar bäst på 5 km-lopp. 

Note to self - det går att genomföra ett UV45 utan att träna tillräckligt, men det är jävligt dumt och det gör ont.

Nu blir det i alla fall belöning, välförtjänt och gott!