I form innan femtio

Eller, ja längre än jag tänkt alltså. Jag hade tänkt jogga ner till spåret, ta ett varv och sen gå hem (för den där vidriga uppförsbacken hem från spåret är inte att leka med). Jag joggade ner till spåret, i lätt duggregn, och lunkade på. Snabbt gick det inte,  men jag hade inte bråttom. Jag tog 100 m gåvila när jag kände att jag blev trött, sen joggade jag vidare. Jag tog ytterligare 100 m gåvila vid nästa uppförsbacke - men jag lyckades ändå jogga uppför nästan hela. Det är banne mig inte ofta jag fixar det. När jag började närma mig målet på rundan så ändrade jag mig och istället för att glida in på cykelvägen och jogga (gå) hemöver så fortsatte jag ett halvt varv till och för att ta en annan väg hem. På andra varvet hade nån rackare höjt motlutorna lite. Elakt faktiskt, men sånt händer. Jag la in 100 m gåvila ungefär på samma ställe som första gåvila, sen joggade jag igen. När jag kom till den där andra uppförsbacken krävdes det verkligen pannben för att inte börja gå tid...

Första veckan har gått bra. Jogging varje dag, på ben som känns allt lättare, och varken sötsaker eller skräpmat. Visst har det funnits stunder då jag kunnat offra min högra arm (och kanske också ett ben) för godis men stunderna har varit korta och egentligen inte så utmanande. Det har gått bättre än jag befarade - och det känns skönt. Veckans utmaning blir att bibehålla detta när jag ska i väg ett par dagar med jobbet. Kanske går jag upp tidigare på tisdag för att hinna med en runda innan jag åker. Då slipper jag krångla där. Vad gäller maten så antar jag att den är rätt okej och eventuella sötsaker till kaffet är ju helt valfritt, så... I juni siktar jag på en ny utmaning - att snitta på 10 000 steg/dag. Då lär det krävas både en joggingrunda, en promenad och lite extra steg på arbetstid.

I dag blev det en rekordkort runda. Knappt 2 km, varav 1,6 km joggande. Men jag kan ju trösta mig med att jag joggade uppför hela mördarbacken - trots att jag inte orkar det egentligen. Väl hemma igen var jag nog mer trött i huvudet än i kroppen, men det går nog över snart. Jag menar, det är inte så många veckor kvar till semester och ledighet. Helst skulle jag vilja mosa i min en hel hink med Nutella, men är det sockerstopp så är det. Och egentligen vet jag ju att det inte skulle göra nån nytta utan jag skulle bara ångra mig efteråt. Jag nöjer mig med att krascha i soffan, lite lagom tömd så där, och vänta på att sovdags. I morgon är en ny dag, en dag med tid för en ny runda och en dag för en aning mindre stress, Dessutom ska jag låna mitt barnbarn, och jag lovar att en effektiv knatte på knappa tre år håller en så pass sysselsatt att man inte hinner tänka på så mycket annat. Då är det bara att njuta över trevligt sällskap.

Jag har tappat två små hekto till, och sammanlagt 10,3 kg är borta. Nu går det inte snabbt, det är ett par-tre hekto i veckan bara, men jag snittar ändå på 0,7 kg i veckan så jag är nöjd.  Det som väl inte är fullt lika skoj är att jag tror att alla kilon jag tappat liksom har suttit i behån tidigare. Där märks det nästan mest. Visst märks det även på jeansen, och ännu mer på skärpet, men behån... där skiljer det typ två kupstorlekar. Jag tycker också de tappade kilona märks när jag joggar. Inte så att det går snabbt, jag är fortfarande medlem i Team Snigel, men det var inte en nära-döden-upplevelse i går i alla fall. Framför allt tycker jag ändå det märks på att jag ändrat inställning till vad jag äter. Jag väljer mer frukt och grönt, och även de dagar jag släpper och tycker att jag äter allt jag ser så är det fortfarande inte så himla illa, utan det kan bli en nachotallrik (med ost 😆), ett glas vin eller två plus choklad.

Min lilla snigelstreak fortsätter. Efter jobbet bytte jag snabbt om, drack ett glas Resorb, petade i mig en banan och drog sedan till Via-spåret i Kumla. Via-spåret är platt. Bara aningen mer kuperat än en sån där bana på en friidrotts-arena ni vet. Jag gillar ju inte uppförsbackar, men insåg i dag att när det inte finns några uppförsbackar så finns det ju liksom inte några nerförsbackar heller. Höjdkurvan är liksom mer ett streck än en kurva. Jag joggade på, försökte hålla ett ganska lugnt tempo, och siktade på minst 1,6 km sammanhängande jogging. Eftersom det kändes bra ändrade jag mig snabbt till minst 2 km, men sen ändrade jag mig till 2,5 km - alltså hela varvet. När jag kom till varvningen insåg jag att det bara gått 2,3 km, så jag fortsatte 200 m till. Jag valde sedan att avbryta joggande och gå resten av varv två, inte för att orken var helt slut utan för att jag vill vara lite försiktig med hälen. Jag är livrädd att den ska börja krångla igen, så jag tänker ta det förs...

Efter en dag i pluggandets tecken (sliter mitt hår över denna examinationsuppgift) tyckte jag det var en bra idé att byta om och bege mig till spåret för dagens runda. Jag gick 250 m för att värma upp och redan då insåg jag att det var varmt, varmt och kvavt. Nu älskar jag visserligen värme, men kanske inte just när jag ska jogga. Nåja, planen var ju ändå en kortis efter gårdagens drygt 6 km. Försiktigt började jag jogga. På denna runda är det egentligen rätt lättsprunget ända fram till ca 1,7 km. Där kommer det en seeeeg motluta, men den gick rätt bra i dag. Jag fortsatte upp på cykelvägen och vände hemåt. Jag hade satt 2 km jogging som mål i dag och med en snabb blick på klockan insåg jag att jag riskerade att få springa uppför vår egna mördarbacke. I alla fall delvis. Och jo då, vid backens fot hade jag 150 meter kvar till 2 joggade kilometer. 150 m uppförsbacke är många meter uppförsbacke så jag fäste blicken alldeles framför fötterna för att slippa se. Steg efter steg efter st...

Jag har inte så många lopp inplanerade i sommar, trots att jag är en uttalad medalj-knarkare. Jag har: 31/5 - Stockholm High Fiver 3/6 - Rallarrundan 6/6 - Snigelloppet 17/8 - UV45 15/9 - Köpenhamn halvmara Det är väldigt dåligt med lopp i juli... Inget alls mellan 6/6 och 17/8, det är ju rent illa. Hm, jag måste nog surfa runt och leta upp ett sommarlopp, eller två.