Fortsätt till huvudinnehåll

En annorlunda övernattning

När maken fyllde 50, för en dryg månad sen, fick han en övernattning i Jumbo stay. Han har pratat om det hotellet länge, så jag bokade in en natt i cock pit. Att hitta till Jumbo stay var inte helt lätt, men när vi väl hittade dit så var det väldigt trevligt Annorlunda - men trevligt. Själva rummet var väldigt litet, i princip bara en dubbelsäng stort, och det var liksom inte full takhöjd överallt. Hukande fick man förflytta sig förbi sängen, in på toaletten (som inte heller hade full takhöjd överallt).

Till rummet hörde också ett rum med tv, några flygplansstolar att sitta i och ett bord. Även en privat balkong hörde till, men det var för kallt för att nyttja den.

Det gäller ju att fira när man får chansen så vi drack blått bubbel. Gott, men knappast särskilt vuxet eller exklusivt.



Vi passade också på att ta en promenad till Sky city på Arlanda. Dels för att äta, dels för att ta en titt på Kapellet där vi gifte oss för drygt 10 år sen.

Det som är extra häftigt med kapellet är att det är multireligöst.Alla möjliga religionen delar på rummet. Där står Koranen, Bibeln och flera andra heliga böcker i samma skåp.












Som hotell betraktat är väl Jumbo stay inte nåt lyxhotell, med en frukost som bestod av bröd, pålägg, ägg och flingor. Inte något överdåd, men gott. Framför allt var kaffet gott - och det är viktigt.

Sängen var skön och rummet lagom varmt, men det var spännande att huka sig in i badrummet. Huka sig mest hela tiden faktiskt, för att slippa slå huvudet i taket.

Drygt 12 000 steg på räknaren i går, men inget rejält pass och inte särskilt kloka matval - men en mycket trevlig helg som är värt allt.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Jag hade en dröm

Eller kanske ett mål.... Jag siktade på att vara i form innan jag fyllde femtio. Jag fyllde i tisdags, och jag firade det genom att jogga 10 jäkla kilometer. 10 - en hel mil! Utan gåvila. Tre varv som innehöll två moment som jag inte brukar fixa utan att gå. Nu tog jag dem TRE (!) gånger - frivilligt. Kanske är det ett sätt att mäta form på - att man faktiskt orkar jogga 10 km. Även om det inte går snabbt, jag menar, man har ju sitt snigelrykte att tänka på. Min snigelstreak närmar sig 50 och jag känner att jag blir starkare. Jag undviker inte uppförsbackar lika mycket, och jag besegrar den ena mentala "omöjliga sträcka" efter den andra. Och för varje gång känner jag mig lite kaxigare, lite nöjdare, lite drygare - precis som man ska.

UV45 - och dagens visdomsord!

Efter en sommar med alldeles för lite träning var det så dags för UV45. Nånstans tycker jag väl att jag borde inse att UV45 är långt, åt skogen för långt när man har kört rundor på ca 5 km hela sommaren bortsett från ett par-tre något längre. Kanske sälja sin startplats. DNS liksom. Vuxet, förståndigt, begåvad - allt som jag tydligen inte är, för jag for upp till Dalarna, checkade in på hotellet och i morse stod jag vid starten i Oxberg. Jag siktade på en lugn start då jag vet att det är en jäkla massa uppförsbackar - och det är en jäkla massa kilometer att passera. De första 5 gick för fort för min förmåga. Jag försökte hålla igen men det kändes lätt och kul. Jag drogs med. Jag höll ett tempo som funkar på en femma, en bra dag. Sen sjönk hastigheten men jag tycker ändå att det gick rätt bra i kanske 15 km. Där nånstans började det märkas att kroppen liksom gick på övertid, på att den var mer van 5 än 15, liksom. En stor orsak var kanske de där eländiga Lundbäckbackarna. D

Bara en dag kvar...

Av maj alltså, och min planerade snigelstreak. I morgon är det ju Stockholm High Five, så jag går ju liksom i mål med pompa och ståt på Stockholms stadion. Eller mål och mål.... det får vi se..... kanske fortsätter jag min streak. Det är ju så himla smidigt att inte behöva fundera på om jag ska jogga eller inte. Dessutom känner jag ju att det ger resultat. Jag blir både snabbare och starkare, jag orkar längre sträckor och jag blir inte kräkslut. I dag tog vi en runda i Eko-parken här i samhället. 12 grader, regn och halv storm (bara motvind, jag lovar). Trots detta, och trots att maken liksom agerade hare med betydligt högre tempo än jag egentligen fixar, så blev det 2,5 km utan gåvila. Kanske, kanske, kanske kan jag - innan sommaren är slut - jogga en mil utan gåvila. Kanske. Det vore himla skoj.