Fortsätt till huvudinnehåll

En annorlunda övernattning

När maken fyllde 50, för en dryg månad sen, fick han en övernattning i Jumbo stay. Han har pratat om det hotellet länge, så jag bokade in en natt i cock pit. Att hitta till Jumbo stay var inte helt lätt, men när vi väl hittade dit så var det väldigt trevligt Annorlunda - men trevligt. Själva rummet var väldigt litet, i princip bara en dubbelsäng stort, och det var liksom inte full takhöjd överallt. Hukande fick man förflytta sig förbi sängen, in på toaletten (som inte heller hade full takhöjd överallt).

Till rummet hörde också ett rum med tv, några flygplansstolar att sitta i och ett bord. Även en privat balkong hörde till, men det var för kallt för att nyttja den.

Det gäller ju att fira när man får chansen så vi drack blått bubbel. Gott, men knappast särskilt vuxet eller exklusivt.



Vi passade också på att ta en promenad till Sky city på Arlanda. Dels för att äta, dels för att ta en titt på Kapellet där vi gifte oss för drygt 10 år sen.

Det som är extra häftigt med kapellet är att det är multireligöst.Alla möjliga religionen delar på rummet. Där står Koranen, Bibeln och flera andra heliga böcker i samma skåp.












Som hotell betraktat är väl Jumbo stay inte nåt lyxhotell, med en frukost som bestod av bröd, pålägg, ägg och flingor. Inte något överdåd, men gott. Framför allt var kaffet gott - och det är viktigt.

Sängen var skön och rummet lagom varmt, men det var spännande att huka sig in i badrummet. Huka sig mest hela tiden faktiskt, för att slippa slå huvudet i taket.

Drygt 12 000 steg på räknaren i går, men inget rejält pass och inte särskilt kloka matval - men en mycket trevlig helg som är värt allt.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Jag hade en dröm

Eller kanske ett mål.... Jag siktade på att vara i form innan jag fyllde femtio. Jag fyllde i tisdags, och jag firade det genom att jogga 10 jäkla kilometer. 10 - en hel mil! Utan gåvila. Tre varv som innehöll två moment som jag inte brukar fixa utan att gå. Nu tog jag dem TRE (!) gånger - frivilligt. Kanske är det ett sätt att mäta form på - att man faktiskt orkar jogga 10 km. Även om det inte går snabbt, jag menar, man har ju sitt snigelrykte att tänka på. Min snigelstreak närmar sig 50 och jag känner att jag blir starkare. Jag undviker inte uppförsbackar lika mycket, och jag besegrar den ena mentala "omöjliga sträcka" efter den andra. Och för varje gång känner jag mig lite kaxigare, lite nöjdare, lite drygare - precis som man ska.

Bara en dag kvar...

Av maj alltså, och min planerade snigelstreak. I morgon är det ju Stockholm High Five, så jag går ju liksom i mål med pompa och ståt på Stockholms stadion. Eller mål och mål.... det får vi se..... kanske fortsätter jag min streak. Det är ju så himla smidigt att inte behöva fundera på om jag ska jogga eller inte. Dessutom känner jag ju att det ger resultat. Jag blir både snabbare och starkare, jag orkar längre sträckor och jag blir inte kräkslut. I dag tog vi en runda i Eko-parken här i samhället. 12 grader, regn och halv storm (bara motvind, jag lovar). Trots detta, och trots att maken liksom agerade hare med betydligt högre tempo än jag egentligen fixar, så blev det 2,5 km utan gåvila. Kanske, kanske, kanske kan jag - innan sommaren är slut - jogga en mil utan gåvila. Kanske. Det vore himla skoj.

Det där med förtroendekapital....

Ni vet där med att man lovar nåt, och sen inte håller det? Hur man liksom bränner sitt förtroendekapital, att man slutar lita på en sån person rätt snabbt... Jag borde ligga på minus nu. Efter jobbet åkte jag hem, rätt slut efter en låååååång dag vid datorn. Jag lovade mig själv kaffe och sen en kort runda. Bara så pass att jag inte skulle bryta min snigelstreak. När kaffet landat snörade jag på mig skorna och gav mig ut. Min plan var genvägen till spåret, halva rundan och sen hem den andra vägen . Jag lovade mig själv att jag bara skulle behöva jogga fram till mördarbacken som ligger ca 500 m hemifrån. Den orkar jag inte jogga uppför, så jag brukar undvika den om det är möjligt. Väl ute var det så pass skönt, friskt och syrerikt, att jag ändrade min plan till genvägen till spåret, hela varvet runt och så genvägen hem. Benen kändes rätt okej, flåset hängde med och allt kändes rätt bra. Jag fixade ett par motlutor som jag sällan orkar, men i dag gick det bra. Just vid stället där ...