Fortsätt till huvudinnehåll

Nedräkning pågår

Årets träningsmässiga är väl UV45, även om jag har fler lopp inplanerade. Till UV45 är det nu 167 dagar kvar. Innan dess har jag SUB2019, Näsetloppet, High five och Snigelloppet. Kanske hittar jag fler lopp att klämma in också, om det funkar i schemat och hälen accepterar det.

Ja, jag gillar lopp. Lopp där man får medalj alltså. Annars kan det nästan kvitta.

Min dröm är ju att fixa den där eländiga UV45 under 6 timmar. Alltså är det ju bara att sätta i gång att träna. Att sätta upp en plan - och att följa den. 

Jag tänker så här:
För varje dag som jag 1) fyller i checklista, 2) får en blå plutt, 3) gör kloka val och 4) motionerar så får jag ett poäng.

När jag får ihop 20 poäng så bokar jag en tid för lashlift. Det är definitivt lite onödigt, men belöningar kan absolut får vara lite onödiga tänker jag.

De utmaningar jag ser nu (i närtid) är sånt som ett par dagar på universitet, inklusive hotellvistelse... en stundande femtioårsdag med smörgåstårta och allt vad det innebär..... ett par dagar på GeKås... Inte så att det automatiskt innebär frosserier, men det är svårare att mäta, väga och bokföra när man inte själv lagar maten.

Däremot är nacken bättre. Inte bra, men så pass okej att jag räknar med att kunna motionera lite i morgon.  Ett par-tre dygn på piller och åtskilliga timmar tillsammans med min nya kompis Värmekragen har gjort susen. Från att haft hysteriskt ont bara vid tanken på att röra mig, kan jag nu till och med vrida på nacken lite grann. Men det där med nackspärr är inte alls skoj, det tänker jag banne mig hålla mig ifrån i fortsättningen.



Dagar kvar till årets lopp:
55 dagar till SUB2019
62 dagar till Näsetloppet
89 dagar till High five
95 dagar till Snigelloppet
167 dagar till UV45
196 dagar till Köpenhamns halvmara

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Jag hade en dröm

Eller kanske ett mål.... Jag siktade på att vara i form innan jag fyllde femtio. Jag fyllde i tisdags, och jag firade det genom att jogga 10 jäkla kilometer. 10 - en hel mil! Utan gåvila. Tre varv som innehöll två moment som jag inte brukar fixa utan att gå. Nu tog jag dem TRE (!) gånger - frivilligt. Kanske är det ett sätt att mäta form på - att man faktiskt orkar jogga 10 km. Även om det inte går snabbt, jag menar, man har ju sitt snigelrykte att tänka på. Min snigelstreak närmar sig 50 och jag känner att jag blir starkare. Jag undviker inte uppförsbackar lika mycket, och jag besegrar den ena mentala "omöjliga sträcka" efter den andra. Och för varje gång känner jag mig lite kaxigare, lite nöjdare, lite drygare - precis som man ska.

Det där med förtroendekapital....

Ni vet där med att man lovar nåt, och sen inte håller det? Hur man liksom bränner sitt förtroendekapital, att man slutar lita på en sån person rätt snabbt... Jag borde ligga på minus nu. Efter jobbet åkte jag hem, rätt slut efter en låååååång dag vid datorn. Jag lovade mig själv kaffe och sen en kort runda. Bara så pass att jag inte skulle bryta min snigelstreak. När kaffet landat snörade jag på mig skorna och gav mig ut. Min plan var genvägen till spåret, halva rundan och sen hem den andra vägen . Jag lovade mig själv att jag bara skulle behöva jogga fram till mördarbacken som ligger ca 500 m hemifrån. Den orkar jag inte jogga uppför, så jag brukar undvika den om det är möjligt. Väl ute var det så pass skönt, friskt och syrerikt, att jag ändrade min plan till genvägen till spåret, hela varvet runt och så genvägen hem. Benen kändes rätt okej, flåset hängde med och allt kändes rätt bra. Jag fixade ett par motlutor som jag sällan orkar, men i dag gick det bra. Just vid stället där ...

Vilken U N D E R B A R helg!

Min snigelstreak håller i sig och jag är nu uppe i #43. Det känns lättare och lättare, vilket ju är syftet, så jag tänker nog att jag fortsätter ett tag till. Tror jag! För i helgen har jag varit på träningshelg. Visst skulle det vara en prestationsfri helg, och det var det på ett sätt, men nog katten har vi presterat. Vi har joggat, tränat löpteknik, joggat ännu mer, tränat löpstyrka och joggat lite till. Och - nästan det häftigaste av allt - jag har badat! I torsdags träffades vi vid 17. Jag var klart pirrig, det där med att träna i grupp är inte min grej. Jag känner mig alltid så himla långsam när jag joggar med andra, och jag är alltid rädd att bli frånsprungen eller känna att jag sinkar alla andra. Så fort vi möttes kände jag att det var helt okej att vara långsam, ingen var där för att ta OS-guld. Alla var där för att lära sig mer, träna, utvecklas och må gott. Men det visste jag ju inte när jag klev ur bilen på Harge Bad&Campings parkering. Vi värmde upp och sen bö...