Fortsätt till huvudinnehåll

Jag börjar längta!

Efter att ha haft noll lust att jogga börjar jag nu känna att det nog kan vara rätt skönt ändå. I dag tog jag en snabb promenad med maken, trots att vi nästan blåste bort bitvis, och hälen kändes helt okej. Jag tänker att jag nog vågar prova på en runda i morgon eftermiddag, så nu är det bra om nån avbeställer den här galna blåsten. (tack på förhand)

Jag har dragits med en envis komma-och-gå-huvudvärk i några veckor. Jag vet inte om det beror på att jag inte joggat, knappt tränat alls ju, att jag undvikit socker och andra kolhydrater, om det är dags att byta glasögon eller om jag har lite för mycket runt mig just nu.

Då jag bytt inriktning på mat och nu följer ViktVäktarna istället för LCHF så äter jag ju lite med kolhydrater. Jag är lite smått på gång med träningen och jag har beställt tid hos optiker. Det betyder att 3 av fyra eventuella orsaker är på väg att undanröjas. Den fjärde, eventuell stress, får jag jobba med. Se över mina arbetsuppgifter, för de stressar mig mer än skoluppgifterna.

Vad gäller motion - i dag har jag skrivit i min kalender vilka lopp som är inplanerade. Tyvärr är det första inte förrän den 27 april och dit är det ju jättelångt. Jag behöver hitta några lopp som ligger närmare i tiden. Några lite kortare lopp, roliga, inga elitlopp utan mer jippolopp.

Med medalj - så klart - medalj är det viktigaste.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En drömrunda!

#26 - kanske börjar det ge resultat nu. Efter en sen lunch, bestående av en omelett, snörade jag på mig skorna och drog i väg till spåret i Motorp. Fullständigt o-pepp, men jag hade ändå siktet inställt på 4 km. Jag gick ut lugnt, det var kvavt även om det inte var så varmt. Hög luftfuktighet, liksom. Jag behöll en snigel-fart och tuffade på.... 1 km... 2 km... inga problem.... 3 km.... fortfarande lätta fötter, och ett flås så bra att jag kunde föra en konversation med maken. Det händer inte ofta att jag kan föra ett samtal medan jag springer. Enstaka ord, ja, men inte samtal. När vi kom tillbaka mot bilen visade klockan bara 3,6 km. Inte okej, så jag tog en liten extra runda. Maken var nöjd och väntade vid bilen. Hade han inte varit med hade jag nog tagit en kilometer, eller två, extra. Nu nöjde jag mig med några hundra meter så jag kom upp i 4 km. Fördelen med det är att jag inte var slut när jag kom i mål, utan mest taggad på en ny runda i morgon.

20 jäkla bokstäver

20 st bokstäver som bildar orden retrokalkaneär bursit . Rena grekiskan... eller ja, latin då antar jag, men som krasst betyder " ingen jogging på minst en månad ". Det kan också översättas med " inflammation i den djupa slemsäcken i hälen " eller " stötvågsbehandling, laserbehandling och diklofenac ". Däremot kan det inte översättas med " Kullamannen om 10 dagar ". Tvärtom är det bara att avboka resan, meddela de underbara Go ninja sportsclub att jag tyvärr inte kan representera dem nästa helg (jag som var så himla glad över min startplats). Joggingen får bytas ut mot aktiv vila, dvs motionscykel (hm, ont i rumpan), cross trainer (åh, tråååkigt), promenader (om de inte känns i hälen) och styrketräning (hurra, så himla jätteskojsigt *not*). Jag borde inte klaga, det hade kunnat vara så mycket värre. Spik i foten, liksom.... Alltså får jag göra det bästa av situationen. Lägga in pass på gymmet, pass som innehåller lite kondition (på cy...

Det där med förtroendekapital....

Ni vet där med att man lovar nåt, och sen inte håller det? Hur man liksom bränner sitt förtroendekapital, att man slutar lita på en sån person rätt snabbt... Jag borde ligga på minus nu. Efter jobbet åkte jag hem, rätt slut efter en låååååång dag vid datorn. Jag lovade mig själv kaffe och sen en kort runda. Bara så pass att jag inte skulle bryta min snigelstreak. När kaffet landat snörade jag på mig skorna och gav mig ut. Min plan var genvägen till spåret, halva rundan och sen hem den andra vägen . Jag lovade mig själv att jag bara skulle behöva jogga fram till mördarbacken som ligger ca 500 m hemifrån. Den orkar jag inte jogga uppför, så jag brukar undvika den om det är möjligt. Väl ute var det så pass skönt, friskt och syrerikt, att jag ändrade min plan till genvägen till spåret, hela varvet runt och så genvägen hem. Benen kändes rätt okej, flåset hängde med och allt kändes rätt bra. Jag fixade ett par motlutor som jag sällan orkar, men i dag gick det bra. Just vid stället där ...