Fortsätt till huvudinnehåll

Ett dubbelpass

Efter några timmars pluggande kunde jag liksom inte skjuta på det längre. Jag bytte om och gav mig ut. Solen sken och vädret var verkligen ljuvligt. Tanken var en liten tvåa, bara, för att inte ha så höga krav. Väl ute var det så underbart att svängde jag av mot spåret istället för hemåt. Jag kan inte säga att det gick lätt, jag tog några gåvilor, men jag fullföljde det och jag mådde bra av det.

En dusch och sen lunch - livskvalitet.

Några timmar senare var det dags för ett pass spinning. Jag har inte gått på spinning så ofta, men vet ju att det är svettig värre. Jag hade höga förväntningar, men...

Tyvärr var det inte nåt pass för mig. Jag gillade inte musiken och jag tyckte inte ledaren var peppig på det sätt som jag vill ha det. Inget konstigt, man kan inte passa alla.

Vad gäller maten håller jag i mitt LCHF och sötsuget är i princip borta. Just nu känns det inte omöjligt att hålla i det fram till Kullamannen. Dit är det ju bara 33 dagar. Mindre än 5 veckor alltså. Innan dess ska jag till Stockholm och springa STHLM X. Kanske gör jag en paus då, det har jag inte bestämt än.

Fram till Kullamannen behöver jag samla kilometer i benen, det lär behövas där i spåret, så även om jag egentligen är mer taggad att gå på pass så får jag nog prioritera joggingskorna i några veckor till.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Jag hade en dröm

Eller kanske ett mål.... Jag siktade på att vara i form innan jag fyllde femtio. Jag fyllde i tisdags, och jag firade det genom att jogga 10 jäkla kilometer. 10 - en hel mil! Utan gåvila. Tre varv som innehöll två moment som jag inte brukar fixa utan att gå. Nu tog jag dem TRE (!) gånger - frivilligt. Kanske är det ett sätt att mäta form på - att man faktiskt orkar jogga 10 km. Även om det inte går snabbt, jag menar, man har ju sitt snigelrykte att tänka på. Min snigelstreak närmar sig 50 och jag känner att jag blir starkare. Jag undviker inte uppförsbackar lika mycket, och jag besegrar den ena mentala "omöjliga sträcka" efter den andra. Och för varje gång känner jag mig lite kaxigare, lite nöjdare, lite drygare - precis som man ska.

UV45 - och dagens visdomsord!

Efter en sommar med alldeles för lite träning var det så dags för UV45. Nånstans tycker jag väl att jag borde inse att UV45 är långt, åt skogen för långt när man har kört rundor på ca 5 km hela sommaren bortsett från ett par-tre något längre. Kanske sälja sin startplats. DNS liksom. Vuxet, förståndigt, begåvad - allt som jag tydligen inte är, för jag for upp till Dalarna, checkade in på hotellet och i morse stod jag vid starten i Oxberg. Jag siktade på en lugn start då jag vet att det är en jäkla massa uppförsbackar - och det är en jäkla massa kilometer att passera. De första 5 gick för fort för min förmåga. Jag försökte hålla igen men det kändes lätt och kul. Jag drogs med. Jag höll ett tempo som funkar på en femma, en bra dag. Sen sjönk hastigheten men jag tycker ändå att det gick rätt bra i kanske 15 km. Där nånstans började det märkas att kroppen liksom gick på övertid, på att den var mer van 5 än 15, liksom. En stor orsak var kanske de där eländiga Lundbäckbackarna. D

Bara en dag kvar...

Av maj alltså, och min planerade snigelstreak. I morgon är det ju Stockholm High Five, så jag går ju liksom i mål med pompa och ståt på Stockholms stadion. Eller mål och mål.... det får vi se..... kanske fortsätter jag min streak. Det är ju så himla smidigt att inte behöva fundera på om jag ska jogga eller inte. Dessutom känner jag ju att det ger resultat. Jag blir både snabbare och starkare, jag orkar längre sträckor och jag blir inte kräkslut. I dag tog vi en runda i Eko-parken här i samhället. 12 grader, regn och halv storm (bara motvind, jag lovar). Trots detta, och trots att maken liksom agerade hare med betydligt högre tempo än jag egentligen fixar, så blev det 2,5 km utan gåvila. Kanske, kanske, kanske kan jag - innan sommaren är slut - jogga en mil utan gåvila. Kanske. Det vore himla skoj.