Fortsätt till huvudinnehåll

Jag blir så trött...

Alltså, på riktigt, jag känner mig rätt slut.Kroppen svarar inte riktigt, den känns tung och seg. Och jag vet inte riktigt vad det beror på. Det stör mig. Kanske är det värmen som ställer till det, den har ju varit både intensiv och långvarig.

Jag har hoppat på ett par olika sommarutmaningar, men känner nog att de stressar mer än peppar så jag överväger allvarligt att kliva av dem och ta ett steg tillbaka. Istället för att jaga kryss och kilometer ska jag gå tillbaka till en enkel runstreak Det peppar mig, det får mig att komma ut varje dag.

Eftersom semestern officiellt börjar i dag så är det nu det gäller. Visserligen joggade jag i går också, så kanske räknar jag från i går. Det betyder att jag redan är på #2. Här går det undan. 😆

I dag tog jag mig till Via-spåret i Kumla. Det är bara 2,5 km men känns som det tredubbla, särskilt när hela kroppen skrek att jag skulle gå tillbaka till bilen och åka hem i stället. Av de där 2,5 km är jag tveksam om jag joggade ens hälften.

Men i morgon är en ny dag, och då har jag en ny chans till en bättre runda. (sämre är nog kanske svår att få till)

En enkel regel gäller för semesterns runstreak:

Minst 4 km/dag - utom de dagar det blir svårt att få in i övriga schemat. Med andra ord är det inte latmasken som ska avgöra sträckan, men de dagar jag är på resande fot kan det bli svårt att få in det. Det får inte bli stress av det, det ska ju vara en pepp - inte en pest.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En drömrunda!

#26 - kanske börjar det ge resultat nu. Efter en sen lunch, bestående av en omelett, snörade jag på mig skorna och drog i väg till spåret i Motorp. Fullständigt o-pepp, men jag hade ändå siktet inställt på 4 km. Jag gick ut lugnt, det var kvavt även om det inte var så varmt. Hög luftfuktighet, liksom. Jag behöll en snigel-fart och tuffade på.... 1 km... 2 km... inga problem.... 3 km.... fortfarande lätta fötter, och ett flås så bra att jag kunde föra en konversation med maken. Det händer inte ofta att jag kan föra ett samtal medan jag springer. Enstaka ord, ja, men inte samtal. När vi kom tillbaka mot bilen visade klockan bara 3,6 km. Inte okej, så jag tog en liten extra runda. Maken var nöjd och väntade vid bilen. Hade han inte varit med hade jag nog tagit en kilometer, eller två, extra. Nu nöjde jag mig med några hundra meter så jag kom upp i 4 km. Fördelen med det är att jag inte var slut när jag kom i mål, utan mest taggad på en ny runda i morgon.

20 jäkla bokstäver

20 st bokstäver som bildar orden retrokalkaneär bursit . Rena grekiskan... eller ja, latin då antar jag, men som krasst betyder " ingen jogging på minst en månad ". Det kan också översättas med " inflammation i den djupa slemsäcken i hälen " eller " stötvågsbehandling, laserbehandling och diklofenac ". Däremot kan det inte översättas med " Kullamannen om 10 dagar ". Tvärtom är det bara att avboka resan, meddela de underbara Go ninja sportsclub att jag tyvärr inte kan representera dem nästa helg (jag som var så himla glad över min startplats). Joggingen får bytas ut mot aktiv vila, dvs motionscykel (hm, ont i rumpan), cross trainer (åh, tråååkigt), promenader (om de inte känns i hälen) och styrketräning (hurra, så himla jätteskojsigt *not*). Jag borde inte klaga, det hade kunnat vara så mycket värre. Spik i foten, liksom.... Alltså får jag göra det bästa av situationen. Lägga in pass på gymmet, pass som innehåller lite kondition (på cy...

Det där med förtroendekapital....

Ni vet där med att man lovar nåt, och sen inte håller det? Hur man liksom bränner sitt förtroendekapital, att man slutar lita på en sån person rätt snabbt... Jag borde ligga på minus nu. Efter jobbet åkte jag hem, rätt slut efter en låååååång dag vid datorn. Jag lovade mig själv kaffe och sen en kort runda. Bara så pass att jag inte skulle bryta min snigelstreak. När kaffet landat snörade jag på mig skorna och gav mig ut. Min plan var genvägen till spåret, halva rundan och sen hem den andra vägen . Jag lovade mig själv att jag bara skulle behöva jogga fram till mördarbacken som ligger ca 500 m hemifrån. Den orkar jag inte jogga uppför, så jag brukar undvika den om det är möjligt. Väl ute var det så pass skönt, friskt och syrerikt, att jag ändrade min plan till genvägen till spåret, hela varvet runt och så genvägen hem. Benen kändes rätt okej, flåset hängde med och allt kändes rätt bra. Jag fixade ett par motlutor som jag sällan orkar, men i dag gick det bra. Just vid stället där ...