Fortsätt till huvudinnehåll

Jag blir så trött...

Alltså, på riktigt, jag känner mig rätt slut.Kroppen svarar inte riktigt, den känns tung och seg. Och jag vet inte riktigt vad det beror på. Det stör mig. Kanske är det värmen som ställer till det, den har ju varit både intensiv och långvarig.

Jag har hoppat på ett par olika sommarutmaningar, men känner nog att de stressar mer än peppar så jag överväger allvarligt att kliva av dem och ta ett steg tillbaka. Istället för att jaga kryss och kilometer ska jag gå tillbaka till en enkel runstreak Det peppar mig, det får mig att komma ut varje dag.

Eftersom semestern officiellt börjar i dag så är det nu det gäller. Visserligen joggade jag i går också, så kanske räknar jag från i går. Det betyder att jag redan är på #2. Här går det undan. 😆

I dag tog jag mig till Via-spåret i Kumla. Det är bara 2,5 km men känns som det tredubbla, särskilt när hela kroppen skrek att jag skulle gå tillbaka till bilen och åka hem i stället. Av de där 2,5 km är jag tveksam om jag joggade ens hälften.

Men i morgon är en ny dag, och då har jag en ny chans till en bättre runda. (sämre är nog kanske svår att få till)

En enkel regel gäller för semesterns runstreak:

Minst 4 km/dag - utom de dagar det blir svårt att få in i övriga schemat. Med andra ord är det inte latmasken som ska avgöra sträckan, men de dagar jag är på resande fot kan det bli svårt att få in det. Det får inte bli stress av det, det ska ju vara en pepp - inte en pest.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Jag hade en dröm

Eller kanske ett mål.... Jag siktade på att vara i form innan jag fyllde femtio. Jag fyllde i tisdags, och jag firade det genom att jogga 10 jäkla kilometer. 10 - en hel mil! Utan gåvila. Tre varv som innehöll två moment som jag inte brukar fixa utan att gå. Nu tog jag dem TRE (!) gånger - frivilligt. Kanske är det ett sätt att mäta form på - att man faktiskt orkar jogga 10 km. Även om det inte går snabbt, jag menar, man har ju sitt snigelrykte att tänka på. Min snigelstreak närmar sig 50 och jag känner att jag blir starkare. Jag undviker inte uppförsbackar lika mycket, och jag besegrar den ena mentala "omöjliga sträcka" efter den andra. Och för varje gång känner jag mig lite kaxigare, lite nöjdare, lite drygare - precis som man ska.

Det där med förtroendekapital....

Ni vet där med att man lovar nåt, och sen inte håller det? Hur man liksom bränner sitt förtroendekapital, att man slutar lita på en sån person rätt snabbt... Jag borde ligga på minus nu. Efter jobbet åkte jag hem, rätt slut efter en låååååång dag vid datorn. Jag lovade mig själv kaffe och sen en kort runda. Bara så pass att jag inte skulle bryta min snigelstreak. När kaffet landat snörade jag på mig skorna och gav mig ut. Min plan var genvägen till spåret, halva rundan och sen hem den andra vägen . Jag lovade mig själv att jag bara skulle behöva jogga fram till mördarbacken som ligger ca 500 m hemifrån. Den orkar jag inte jogga uppför, så jag brukar undvika den om det är möjligt. Väl ute var det så pass skönt, friskt och syrerikt, att jag ändrade min plan till genvägen till spåret, hela varvet runt och så genvägen hem. Benen kändes rätt okej, flåset hängde med och allt kändes rätt bra. Jag fixade ett par motlutor som jag sällan orkar, men i dag gick det bra. Just vid stället där ...

Vilken U N D E R B A R helg!

Min snigelstreak håller i sig och jag är nu uppe i #43. Det känns lättare och lättare, vilket ju är syftet, så jag tänker nog att jag fortsätter ett tag till. Tror jag! För i helgen har jag varit på träningshelg. Visst skulle det vara en prestationsfri helg, och det var det på ett sätt, men nog katten har vi presterat. Vi har joggat, tränat löpteknik, joggat ännu mer, tränat löpstyrka och joggat lite till. Och - nästan det häftigaste av allt - jag har badat! I torsdags träffades vi vid 17. Jag var klart pirrig, det där med att träna i grupp är inte min grej. Jag känner mig alltid så himla långsam när jag joggar med andra, och jag är alltid rädd att bli frånsprungen eller känna att jag sinkar alla andra. Så fort vi möttes kände jag att det var helt okej att vara långsam, ingen var där för att ta OS-guld. Alla var där för att lära sig mer, träna, utvecklas och må gott. Men det visste jag ju inte när jag klev ur bilen på Harge Bad&Campings parkering. Vi värmde upp och sen bö...