Fortsätt till huvudinnehåll

10 dagar blev det

Min lilla runstreak blev 10 dagar, sen sa hälen ifrån på allvar. I går morse ville det onde inte ge med sig trots at jag gick som uppvärming, och vid en närmare koll såg jag också att hälen var svullen bak vid hälsene-fästet. Bara att inse att det inte var riktigt som det skulle, alltså.

En bidragande orsak kan ju vara att jag, under lördag och söndag, gick drygt 56 000 steg, vad vet jag...

Oavsett orsak valde jag att avbryta den knappt påbörjade morgon-joggen och linka tillbaka till hotellet. Istället bokade jag en tid hos en naprapat så i förmiddags var jag in till Örebro och visade upp min häl. Naprapaten konstaterade rätt enkelt att det är nån slemsäck runt senfästet bak på hälen som är irriterad. Han rekommenderade stötvågsbehandling, men pratade också om vilka skor man ska ha för att inte överbelasta hälsenan och dess fäste.

Stötvågsbehandling är kanske bra, men skönt är det fasen inte. Satan i gatan vad det gjorde ont när han kom åt de mest ömma området. Men hjälper det är jag beredd att stå ut ett par gånger till, utan tvekan.


Jag låter hälen vila ett par-tre dagar nu. Det är ändå så otroligt varmt att jag inte vet om jag orkar röra mig mer än nödvändigt. På fredag ska jag tillbaka och få nästa behandling. Lite beroende på hur det känns och vad naprapaten säger så kanske det blir en kortare runda, eller en promenad, i helgen.

Till dess tröstar jag mig med att jag i alla fall ser proffsig ut med tejpad häl och hälsena.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Jag hade en dröm

Eller kanske ett mål.... Jag siktade på att vara i form innan jag fyllde femtio. Jag fyllde i tisdags, och jag firade det genom att jogga 10 jäkla kilometer. 10 - en hel mil! Utan gåvila. Tre varv som innehöll två moment som jag inte brukar fixa utan att gå. Nu tog jag dem TRE (!) gånger - frivilligt. Kanske är det ett sätt att mäta form på - att man faktiskt orkar jogga 10 km. Även om det inte går snabbt, jag menar, man har ju sitt snigelrykte att tänka på. Min snigelstreak närmar sig 50 och jag känner att jag blir starkare. Jag undviker inte uppförsbackar lika mycket, och jag besegrar den ena mentala "omöjliga sträcka" efter den andra. Och för varje gång känner jag mig lite kaxigare, lite nöjdare, lite drygare - precis som man ska.

Det där med förtroendekapital....

Ni vet där med att man lovar nåt, och sen inte håller det? Hur man liksom bränner sitt förtroendekapital, att man slutar lita på en sån person rätt snabbt... Jag borde ligga på minus nu. Efter jobbet åkte jag hem, rätt slut efter en låååååång dag vid datorn. Jag lovade mig själv kaffe och sen en kort runda. Bara så pass att jag inte skulle bryta min snigelstreak. När kaffet landat snörade jag på mig skorna och gav mig ut. Min plan var genvägen till spåret, halva rundan och sen hem den andra vägen . Jag lovade mig själv att jag bara skulle behöva jogga fram till mördarbacken som ligger ca 500 m hemifrån. Den orkar jag inte jogga uppför, så jag brukar undvika den om det är möjligt. Väl ute var det så pass skönt, friskt och syrerikt, att jag ändrade min plan till genvägen till spåret, hela varvet runt och så genvägen hem. Benen kändes rätt okej, flåset hängde med och allt kändes rätt bra. Jag fixade ett par motlutor som jag sällan orkar, men i dag gick det bra. Just vid stället där ...

Vilken U N D E R B A R helg!

Min snigelstreak håller i sig och jag är nu uppe i #43. Det känns lättare och lättare, vilket ju är syftet, så jag tänker nog att jag fortsätter ett tag till. Tror jag! För i helgen har jag varit på träningshelg. Visst skulle det vara en prestationsfri helg, och det var det på ett sätt, men nog katten har vi presterat. Vi har joggat, tränat löpteknik, joggat ännu mer, tränat löpstyrka och joggat lite till. Och - nästan det häftigaste av allt - jag har badat! I torsdags träffades vi vid 17. Jag var klart pirrig, det där med att träna i grupp är inte min grej. Jag känner mig alltid så himla långsam när jag joggar med andra, och jag är alltid rädd att bli frånsprungen eller känna att jag sinkar alla andra. Så fort vi möttes kände jag att det var helt okej att vara långsam, ingen var där för att ta OS-guld. Alla var där för att lära sig mer, träna, utvecklas och må gott. Men det visste jag ju inte när jag klev ur bilen på Harge Bad&Campings parkering. Vi värmde upp och sen bö...