I går körde jag #50. Eftersom det var snudd på storm valde jag att köra ett par kilometer på löpband. Eftersom löpband är nåt av det tråkigaste som finns så blev det verkligen en mini-runda. 2 km. Svettigt, visst, men mest bara trååååkigt.
Väl hemma duschade jag, åt middag, grejade med en massa klubb-linnen och sen såg på tv. Inga konstigheter, alltså. När jag skulle gå och lägga mig kände jag mig öm och stel i höger knä, så där som man kan känna när man suttit för länge (i alla fall man om närmar sig de 50).
Men det blev värre, och värre. Efter ca en timme vaknade jag av att det verkligen gjorde ont i knät. Eller, inte I knät utan på utsidan. På utsidan på insidan liksom. Alltså på den vänstra sidan av det högra knät, utanpå knäskålen. Det verkligen sprängvärkte. Jag kunde inte räta ut benet, men inte heller ligga det böjt alltför mycket. Att flytta benet kändes som att sticka en kniv i det. Klart oroväckande!
Det kom ju så jäkla plötsligt. Ingen förvarning där inte.
Efter en lång natt med mycket dålig sömn haltade jag upp och funderade på om jag skulle ringa naprapat eller vårdcentral. I väntan på att jag skulle bestämma mig så tog jag en Ipren. Åh, så skönt, en dryg halvtimme senare var det ju nästan bra.
Fram emot lunch började jag känna av det igen så jag petade i mig en ny Ipren. Under eftermiddagen kändes knäet så pass bra att jag - på allvar - tänkte att ett liten runda kan jag ju ta.
Ja men eller hur, det är klart! Givetvis ska jag ta en runda på ett knä som kräver Ipren för att kunna fungera. Varför bara en liten runda, varför bara en....?
Då påminde jag mig själv om när jag började jogga, för sisådär en 7-8 år sedan, och det gick så himla bra. Jag gick liksom från stadiet "jogga mellan 2 lyktstolpar sen behöver jag ambulans" till "fasen, jag klarade just 5 km" och sedan till "helvete kvinna, du joggade just en hel jävla mil" på bara 3-4 månader.
När man aldrig joggat förr, och dessutom vägde typ 40 kg för mycket, var det ju som att be om skador. Och man får ju ofta det man ber om, så jag sprang sönder ena höften/ljumsken. När jag började få ont så tog jag Ipren, då kunde jag ju jogga utan problem. Mellan rundorna hade jag till slut så jäkla ont att höften/ljumsken nästan låste sig. Ett besök hos naprapat slutade med stärkande övningar och löpvila i flera månader.
Det misstaget behöver man kanske inte göra fler gånger. Därför har jag nu varit jätteklok och förståndig, jag har beslutat mig för att avbryta min runstreak och ställer in dagens runda.
Jag hoppas att ett par dagars vila räcker, så att jag i alla fall kan följa min tradition att jogga på midsommarafton. Jag tänker lite att det som kom snabbt kan försvinna snabbt....
Väl hemma duschade jag, åt middag, grejade med en massa klubb-linnen och sen såg på tv. Inga konstigheter, alltså. När jag skulle gå och lägga mig kände jag mig öm och stel i höger knä, så där som man kan känna när man suttit för länge (i alla fall man om närmar sig de 50).
Men det blev värre, och värre. Efter ca en timme vaknade jag av att det verkligen gjorde ont i knät. Eller, inte I knät utan på utsidan. På utsidan på insidan liksom. Alltså på den vänstra sidan av det högra knät, utanpå knäskålen. Det verkligen sprängvärkte. Jag kunde inte räta ut benet, men inte heller ligga det böjt alltför mycket. Att flytta benet kändes som att sticka en kniv i det. Klart oroväckande!
Det kom ju så jäkla plötsligt. Ingen förvarning där inte.
Efter en lång natt med mycket dålig sömn haltade jag upp och funderade på om jag skulle ringa naprapat eller vårdcentral. I väntan på att jag skulle bestämma mig så tog jag en Ipren. Åh, så skönt, en dryg halvtimme senare var det ju nästan bra.
Fram emot lunch började jag känna av det igen så jag petade i mig en ny Ipren. Under eftermiddagen kändes knäet så pass bra att jag - på allvar - tänkte att ett liten runda kan jag ju ta.
Ja men eller hur, det är klart! Givetvis ska jag ta en runda på ett knä som kräver Ipren för att kunna fungera. Varför bara en liten runda, varför bara en....?Då påminde jag mig själv om när jag började jogga, för sisådär en 7-8 år sedan, och det gick så himla bra. Jag gick liksom från stadiet "jogga mellan 2 lyktstolpar sen behöver jag ambulans" till "fasen, jag klarade just 5 km" och sedan till "helvete kvinna, du joggade just en hel jävla mil" på bara 3-4 månader.
När man aldrig joggat förr, och dessutom vägde typ 40 kg för mycket, var det ju som att be om skador. Och man får ju ofta det man ber om, så jag sprang sönder ena höften/ljumsken. När jag började få ont så tog jag Ipren, då kunde jag ju jogga utan problem. Mellan rundorna hade jag till slut så jäkla ont att höften/ljumsken nästan låste sig. Ett besök hos naprapat slutade med stärkande övningar och löpvila i flera månader.
Det misstaget behöver man kanske inte göra fler gånger. Därför har jag nu varit jätteklok och förståndig, jag har beslutat mig för att avbryta min runstreak och ställer in dagens runda.
Jag hoppas att ett par dagars vila räcker, så att jag i alla fall kan följa min tradition att jogga på midsommarafton. Jag tänker lite att det som kom snabbt kan försvinna snabbt....
Kommentarer
Skicka en kommentar