Jag fortsätter min lilla runstreak, i dag är det #36. Vid det här laget är det liksom en vana att få in en liten runda varje dag.
I går körde jag Rallarrundan, ett lokalt lopp här i Hallsberg. Jag menar, det är ju så himla skoj med medaljer. Jag hade en plan på att hålla igen så pass att jag skulle orka jogga hela vägen, eller i alla fall väldigt mycket, men trots detta så kände jag efter en kilometer att det var tungt. Resten av loppet växlade jag mellan gång och jogging. Jag tappade liksom lusten att ta slut på mig, så jag joggade tills jag blev trött och sen gick jag lite.
Jag tyckte jag tog en mindre evighet på mig, därför blev jag väldigt förvånad när jag insåg att jag gick i mål under 35 min.
Efter loppet bjöds det på baguette och festis i kvällssolen. Snacka om livskvalitet!
Idag var det dags för nästa runda, och eftersom det inte är så där galet varmt i dag så åkte jag upp till Motorp för en femma.
Även i dag gick jag ut med målsättningen att ta det så lugnt att jag skulle orka jogga hela rundan - även i dag sprack planen. Men i dag var det en helt annan känsla.
Efter bara en kilometer låg en ormj*vel på spåret, vilket fick mig att tvärstanna så snabbt att jag höll på att dra på mig en whiplashskada. Jag tror banne mig den var drygt 2 meter lång och tjock som en skogshuggarens överarm.... Eller i alla fall 3 dm lång, och tjock som en lillfinger. Det finns till och med folk som skulle påstå att de där inte är ormar, utan ödlor, men hallå, de består av huvud och svans, alltså är de ormar!
När jag väl kunde passera eländet hade jag tappat såväl fart som flyt, men det gick ändå bra att komma i gång igen. Lite skoj när man tittar på diagrammen så här efteråt. Man kan liksom se att pulsen stiger samtidigt som farten dör.
Jag tuffade på som en äkta snigel, och det gick riktigt bra - tills jag kom till ett av mina mentala hjärnspöken. Efter drygt 3 km kommer ett parti som jag tycker är så himla jobbigt. Jag valde att gå ett par hundra meter och sedan joggade jag igen. Fortfarande höll jag snigeltempo, men av någon anledning började jag ändå kolla klockan och fundera på om jag skulle hinna under de där eländiga 35 som, av någon fånig anledning, blivit en magisk gräns. Alltså försökte jag höja farten lite, men det gick så där. Jag tog en kort gåvila igen, ett par hundra meter, och sedan joggade jag in i mål - i snigeltempo.
Trots att jag, egentligen, inte bryr mig om tiden så var det ändå lite surt att klockan stannade på 35 och NOLL TVÅ. Hade det inte varit för den där vidriga ormen så hade jag ju fixat det....
I går körde jag Rallarrundan, ett lokalt lopp här i Hallsberg. Jag menar, det är ju så himla skoj med medaljer. Jag hade en plan på att hålla igen så pass att jag skulle orka jogga hela vägen, eller i alla fall väldigt mycket, men trots detta så kände jag efter en kilometer att det var tungt. Resten av loppet växlade jag mellan gång och jogging. Jag tappade liksom lusten att ta slut på mig, så jag joggade tills jag blev trött och sen gick jag lite.
Jag tyckte jag tog en mindre evighet på mig, därför blev jag väldigt förvånad när jag insåg att jag gick i mål under 35 min.Efter loppet bjöds det på baguette och festis i kvällssolen. Snacka om livskvalitet!
Idag var det dags för nästa runda, och eftersom det inte är så där galet varmt i dag så åkte jag upp till Motorp för en femma.
Efter bara en kilometer låg en ormj*vel på spåret, vilket fick mig att tvärstanna så snabbt att jag höll på att dra på mig en whiplashskada. Jag tror banne mig den var drygt 2 meter lång och tjock som en skogshuggarens överarm.... Eller i alla fall 3 dm lång, och tjock som en lillfinger. Det finns till och med folk som skulle påstå att de där inte är ormar, utan ödlor, men hallå, de består av huvud och svans, alltså är de ormar!
När jag väl kunde passera eländet hade jag tappat såväl fart som flyt, men det gick ändå bra att komma i gång igen. Lite skoj när man tittar på diagrammen så här efteråt. Man kan liksom se att pulsen stiger samtidigt som farten dör.
Jag tuffade på som en äkta snigel, och det gick riktigt bra - tills jag kom till ett av mina mentala hjärnspöken. Efter drygt 3 km kommer ett parti som jag tycker är så himla jobbigt. Jag valde att gå ett par hundra meter och sedan joggade jag igen. Fortfarande höll jag snigeltempo, men av någon anledning började jag ändå kolla klockan och fundera på om jag skulle hinna under de där eländiga 35 som, av någon fånig anledning, blivit en magisk gräns. Alltså försökte jag höja farten lite, men det gick så där. Jag tog en kort gåvila igen, ett par hundra meter, och sedan joggade jag in i mål - i snigeltempo.
Trots att jag, egentligen, inte bryr mig om tiden så var det ändå lite surt att klockan stannade på 35 och NOLL TVÅ. Hade det inte varit för den där vidriga ormen så hade jag ju fixat det....
Kommentarer
Skicka en kommentar