Fortsätt till huvudinnehåll

Pust, vad underbart varmt!

Jag älskar verkligen värme. Verkligen. Absolut! Men visst är det lite tuffare att jogga när det är över 25 grader varmt och solsken.

Trots detta håller jag i min lilla runstreak, en runstreak som nu är 14 dagar gammal. I princip halvvägs, med andra ord.

Många gula pluttar är det, vackert värre!

Det blir inte särskilt långa rundor, så ingen kan påstå att jag är vältränad inför Varvet, men det är i alla regelbundet. Sammanlagt har jag fått ihop 58,7 km i maj, så det är ju inte direkt ultra.

Formen har gått upp och ner. Vissa dagar känns både ben och flås som att de tycker det är okej att jogga, andra dagar bara vägrar flåset samarbeta. Kanske beror det på allt pollen, kanske är det dags att byta astmamedicinen. Jag ska slå en signal till vårdcentralen i morgon.

I kväll tog jag en runda i Viaspåret, i Kumla. Det är en snäll runda, i princip helt platt. Trots värmen och trots att jag inte tagit nåt pollenpiller i dag, så kändes det rätt okej. Benen trummade på och flåset var, om inte helt med på tåget så i alla fall inte en motståndare. Dessutom gick det snabbt - med mina mått mätt.

Resten av veckan får det bli små rundor för att bibehålla min lilla runstreak, och för att vänja mig vid värmen. Dessutom ska jag se till att dricka bra, äta kolhydrater och peta i mig salt.

Allt för att ladda inför Varvet...


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Jag hade en dröm

Eller kanske ett mål.... Jag siktade på att vara i form innan jag fyllde femtio. Jag fyllde i tisdags, och jag firade det genom att jogga 10 jäkla kilometer. 10 - en hel mil! Utan gåvila. Tre varv som innehöll två moment som jag inte brukar fixa utan att gå. Nu tog jag dem TRE (!) gånger - frivilligt. Kanske är det ett sätt att mäta form på - att man faktiskt orkar jogga 10 km. Även om det inte går snabbt, jag menar, man har ju sitt snigelrykte att tänka på. Min snigelstreak närmar sig 50 och jag känner att jag blir starkare. Jag undviker inte uppförsbackar lika mycket, och jag besegrar den ena mentala "omöjliga sträcka" efter den andra. Och för varje gång känner jag mig lite kaxigare, lite nöjdare, lite drygare - precis som man ska.

UV45 - och dagens visdomsord!

Efter en sommar med alldeles för lite träning var det så dags för UV45. Nånstans tycker jag väl att jag borde inse att UV45 är långt, åt skogen för långt när man har kört rundor på ca 5 km hela sommaren bortsett från ett par-tre något längre. Kanske sälja sin startplats. DNS liksom. Vuxet, förståndigt, begåvad - allt som jag tydligen inte är, för jag for upp till Dalarna, checkade in på hotellet och i morse stod jag vid starten i Oxberg. Jag siktade på en lugn start då jag vet att det är en jäkla massa uppförsbackar - och det är en jäkla massa kilometer att passera. De första 5 gick för fort för min förmåga. Jag försökte hålla igen men det kändes lätt och kul. Jag drogs med. Jag höll ett tempo som funkar på en femma, en bra dag. Sen sjönk hastigheten men jag tycker ändå att det gick rätt bra i kanske 15 km. Där nånstans började det märkas att kroppen liksom gick på övertid, på att den var mer van 5 än 15, liksom. En stor orsak var kanske de där eländiga Lundbäckbackarna. D

Bara en dag kvar...

Av maj alltså, och min planerade snigelstreak. I morgon är det ju Stockholm High Five, så jag går ju liksom i mål med pompa och ståt på Stockholms stadion. Eller mål och mål.... det får vi se..... kanske fortsätter jag min streak. Det är ju så himla smidigt att inte behöva fundera på om jag ska jogga eller inte. Dessutom känner jag ju att det ger resultat. Jag blir både snabbare och starkare, jag orkar längre sträckor och jag blir inte kräkslut. I dag tog vi en runda i Eko-parken här i samhället. 12 grader, regn och halv storm (bara motvind, jag lovar). Trots detta, och trots att maken liksom agerade hare med betydligt högre tempo än jag egentligen fixar, så blev det 2,5 km utan gåvila. Kanske, kanske, kanske kan jag - innan sommaren är slut - jogga en mil utan gåvila. Kanske. Det vore himla skoj.