Min runstreak håller i sig. Nu är jag uppe på dag 25. Inte lång tid kvar alltså. Under förutsättning att jag avbryter efter maj månad. Det har jag inte riktigt bestämt än...
Totalt under 2018 har jag joggat ihop drygt 35 mil. Jag har en liten förhoppning om att hinna jogga ihop 100 mil under året, och har gjort en liten budget på det. I så fall bör jag ligga på 40 mil när maj tar slut. Det kanske jag inte kommer att göra, men det känns ändå som att jag ligger rätt bra till nu, med tanke på att jag, när maj började, låg rätt långt efter budget.
I lördags genomförde jag GöteborgsVarvet, ett varmt varv med en massa människor. Folk runt nästan hela banan. Helt otroligt, vilken stämning! Där är Varvet helt unikt, av alla de olika lopp jag testat.
I början av april formulerade jag mig så här:
Så här, med facit i hand kan jag ju säga att det gick rätt bra.
Jag trodde nog att jag skulle fixa 3 timmar, om inget skulle inträffa, men 2.45 kändes utom räckhåll. När jag sen tog Tjejmilen 21k på 2.42, men betydligt färre människor och lättare bana, så väcktes ändå hoppet. Väcktes, för att sedan släckas igen när jag dels kände att formen dalade, och när SMHI flaggade för rejäl värme.
Jag laddade upp med Resorb flera dagar innan, hade saltlakrits och salttabletter med mig och var noga med att dricka. Allt för att säkra att i alla fall ta mig i mål. Den första milen kollade jag inte klockan alls, mer än att jag konstaterade att det kanske gick lite för snabbt i början. Efter en mil, som jag klockade in på ca 1.15, började jag fundera på tiden och tänkte att 3 timmar i alla fall borde funka. Det var galet varmt, riktigt stekande, men jag kände mig ändå inte kokt. Vid 15 km skulle jag försöka mig på att beräkna tiden, men det var uppenbarligen överkurs. Jag fick fasen inte ihop det. Ena stunden tyckte jag att det nog skulle kunna funka med 2.45, nästa tvivlade jag på att jag ens skulle klara 3 timmar.
När jag snurrade runt vid Götaplatsen fick jag ändå för mig att det nog skulle gå med 2.45, om jag satte fart. Men säker var jag inte. Jag fick kramp i vaderna så fort jag försökte jogga, men gå snabbt gick bra. Med mina långa ben går jag nästan lika snabbt som vissa joggar, så jag matade ändå på rätt bra. När klockan signalerade 20 km hade jag ca 10 minuter på mig att ta mig i mål under 2.45, vilket gav nya krafter, och jag pinnade på så gott jag kunde.
Upploppet på Varvet är ju typ 3 mil långt, från första bågen man passerar under till målet, men jag nötte på. Inte snabbt, och troligen inte snyggt, men joggandes tog jag mig över mållinjen och min enda tanke var (bortsett från VAR FAN ÄR MIN KEXCHOKLAD) att jag nog fixat 2.45!
Så jäkla nöjd! Trött. Slut. Svettig. Men nöjd!
Lite mat, en dusch och sen ryggläge på sängen var ungefär allt jag orkade med efter loppet men vad gjorde väl det. Jag fixade 2.45!
Något som däremot stör mig är att mitt flås inte blir bättre fast jag joggar dagligen. Jag börjar fundera på om jag ändå måste byta medicin mot astman, att min Buventol inte funkar längre. Jag har tid på vårdcentralen på måndag, får väl se vad de säger.
Totalt under 2018 har jag joggat ihop drygt 35 mil. Jag har en liten förhoppning om att hinna jogga ihop 100 mil under året, och har gjort en liten budget på det. I så fall bör jag ligga på 40 mil när maj tar slut. Det kanske jag inte kommer att göra, men det känns ändå som att jag ligger rätt bra till nu, med tanke på att jag, när maj började, låg rätt långt efter budget.
I lördags genomförde jag GöteborgsVarvet, ett varmt varv med en massa människor. Folk runt nästan hela banan. Helt otroligt, vilken stämning! Där är Varvet helt unikt, av alla de olika lopp jag testat.
I början av april formulerade jag mig så här:
Så här, med facit i hand kan jag ju säga att det gick rätt bra.Jag trodde nog att jag skulle fixa 3 timmar, om inget skulle inträffa, men 2.45 kändes utom räckhåll. När jag sen tog Tjejmilen 21k på 2.42, men betydligt färre människor och lättare bana, så väcktes ändå hoppet. Väcktes, för att sedan släckas igen när jag dels kände att formen dalade, och när SMHI flaggade för rejäl värme.
Jag laddade upp med Resorb flera dagar innan, hade saltlakrits och salttabletter med mig och var noga med att dricka. Allt för att säkra att i alla fall ta mig i mål. Den första milen kollade jag inte klockan alls, mer än att jag konstaterade att det kanske gick lite för snabbt i början. Efter en mil, som jag klockade in på ca 1.15, började jag fundera på tiden och tänkte att 3 timmar i alla fall borde funka. Det var galet varmt, riktigt stekande, men jag kände mig ändå inte kokt. Vid 15 km skulle jag försöka mig på att beräkna tiden, men det var uppenbarligen överkurs. Jag fick fasen inte ihop det. Ena stunden tyckte jag att det nog skulle kunna funka med 2.45, nästa tvivlade jag på att jag ens skulle klara 3 timmar.
När jag snurrade runt vid Götaplatsen fick jag ändå för mig att det nog skulle gå med 2.45, om jag satte fart. Men säker var jag inte. Jag fick kramp i vaderna så fort jag försökte jogga, men gå snabbt gick bra. Med mina långa ben går jag nästan lika snabbt som vissa joggar, så jag matade ändå på rätt bra. När klockan signalerade 20 km hade jag ca 10 minuter på mig att ta mig i mål under 2.45, vilket gav nya krafter, och jag pinnade på så gott jag kunde.
Upploppet på Varvet är ju typ 3 mil långt, från första bågen man passerar under till målet, men jag nötte på. Inte snabbt, och troligen inte snyggt, men joggandes tog jag mig över mållinjen och min enda tanke var (bortsett från VAR FAN ÄR MIN KEXCHOKLAD) att jag nog fixat 2.45!
Så jäkla nöjd! Trött. Slut. Svettig. Men nöjd!
Lite mat, en dusch och sen ryggläge på sängen var ungefär allt jag orkade med efter loppet men vad gjorde väl det. Jag fixade 2.45!
Något som däremot stör mig är att mitt flås inte blir bättre fast jag joggar dagligen. Jag börjar fundera på om jag ändå måste byta medicin mot astman, att min Buventol inte funkar längre. Jag har tid på vårdcentralen på måndag, får väl se vad de säger.
Kommentarer
Skicka en kommentar