Fortsätt till huvudinnehåll

428 dagar

Om 428 dagar fyller jag 50 år. Femtio. Det är väl det definitiva tecknet på att man inte är ung längre.

Alltså är det hög tid att ta tag i sin hälsa. Jag är inte snäll mot min kropp och mår antagligen bättre än jag egentligen förtjänar. Jag inser att det knappast kommer att hålla i sig hur länge som helst, att jag kommer att få betala för det.

I dagsläget sköter jag alls inte min kost. Jag äter på tok för fel. Mycket socker, mycket snabba kolhydrater över huvud taget. Mycket snabbmat, det är j så himla smidigt och att laga mat är ju så tråkigt. Frukt och grönt är väl gott men av någon anledning blir de ändå för lite sånt.

Vad gäller motion så försöker jag ju jogga regelbundet men så länge jag inte tar det på allvar, och så länge jag inte sköter maten, så har jag svårt att se nån större framgång. Trots alla kilometer i spåret får jag inte till flåset. Dessutom saknar jag pannben. När det blir jobbigt så går jag.

Utöver detta tillbringar jag alldeles för mycket tid stillasittande, både på jobbet och hemma, vilket jag också tror är skadligt på sikt.

Så vad är det då jag vill åstadkomma?

Jag vill förbättra min kondition.
Jag vill bli mer vardagsaktiv.
Jag vill förbättra mina kostvanor.

Jag vill tappa 10 kg.

För att veta om jag lyckas behöver jag ju ha mätbara mål.


  • Konditionen kan jag mäta genom att, kanske en gång i månaden, köra ett sånt där pulstest på löpband. Alltså, när man ska jogga i 20 min och behålla pulsen på 135 slag/min. Om jag då hinner längre sträcka på samma tid och med samma snittpuls, då har jag ju förbättrat konditionen.
  • Vardagsaktiviteten är också ganska lätt att mäta. Jag har ju alltid min VivoActive på mig. Mitt mål får bli att snitta på minst 10 000 steg/dag.
  • Kostvanor då? Det är ju svårare att mäta, men jag får dra ner på socker. Inte en massa godis och skräp under veckorna utan bara på helger, och då inte i hur stora mängder som helst.
  • Vikten är ju  galet lätt att mäta. Upp på vågen bara. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Jag hade en dröm

Eller kanske ett mål.... Jag siktade på att vara i form innan jag fyllde femtio. Jag fyllde i tisdags, och jag firade det genom att jogga 10 jäkla kilometer. 10 - en hel mil! Utan gåvila. Tre varv som innehöll två moment som jag inte brukar fixa utan att gå. Nu tog jag dem TRE (!) gånger - frivilligt. Kanske är det ett sätt att mäta form på - att man faktiskt orkar jogga 10 km. Även om det inte går snabbt, jag menar, man har ju sitt snigelrykte att tänka på. Min snigelstreak närmar sig 50 och jag känner att jag blir starkare. Jag undviker inte uppförsbackar lika mycket, och jag besegrar den ena mentala "omöjliga sträcka" efter den andra. Och för varje gång känner jag mig lite kaxigare, lite nöjdare, lite drygare - precis som man ska.

UV45 - och dagens visdomsord!

Efter en sommar med alldeles för lite träning var det så dags för UV45. Nånstans tycker jag väl att jag borde inse att UV45 är långt, åt skogen för långt när man har kört rundor på ca 5 km hela sommaren bortsett från ett par-tre något längre. Kanske sälja sin startplats. DNS liksom. Vuxet, förståndigt, begåvad - allt som jag tydligen inte är, för jag for upp till Dalarna, checkade in på hotellet och i morse stod jag vid starten i Oxberg. Jag siktade på en lugn start då jag vet att det är en jäkla massa uppförsbackar - och det är en jäkla massa kilometer att passera. De första 5 gick för fort för min förmåga. Jag försökte hålla igen men det kändes lätt och kul. Jag drogs med. Jag höll ett tempo som funkar på en femma, en bra dag. Sen sjönk hastigheten men jag tycker ändå att det gick rätt bra i kanske 15 km. Där nånstans började det märkas att kroppen liksom gick på övertid, på att den var mer van 5 än 15, liksom. En stor orsak var kanske de där eländiga Lundbäckbackarna. D

Bara en dag kvar...

Av maj alltså, och min planerade snigelstreak. I morgon är det ju Stockholm High Five, så jag går ju liksom i mål med pompa och ståt på Stockholms stadion. Eller mål och mål.... det får vi se..... kanske fortsätter jag min streak. Det är ju så himla smidigt att inte behöva fundera på om jag ska jogga eller inte. Dessutom känner jag ju att det ger resultat. Jag blir både snabbare och starkare, jag orkar längre sträckor och jag blir inte kräkslut. I dag tog vi en runda i Eko-parken här i samhället. 12 grader, regn och halv storm (bara motvind, jag lovar). Trots detta, och trots att maken liksom agerade hare med betydligt högre tempo än jag egentligen fixar, så blev det 2,5 km utan gåvila. Kanske, kanske, kanske kan jag - innan sommaren är slut - jogga en mil utan gåvila. Kanske. Det vore himla skoj.