Ni vet där med att man lovar nåt, och sen inte håller det? Hur man liksom bränner sitt förtroendekapital, att man slutar lita på en sån person rätt snabbt...
Jag borde ligga på minus nu.
Efter jobbet åkte jag hem, rätt slut efter en låååååång dag vid datorn. Jag lovade mig själv kaffe och sen en kort runda. Bara så pass att jag inte skulle bryta min snigelstreak. När kaffet landat snörade jag på mig skorna och gav mig ut. Min plan var genvägen till spåret, halva rundan och sen hem den andra vägen. Jag lovade mig själv att jag bara skulle behöva jogga fram till mördarbacken som ligger ca 500 m hemifrån. Den orkar jag inte jogga uppför, så jag brukar undvika den om det är möjligt.
Väl ute var det så pass skönt, friskt och syrerikt, att jag ändrade min plan till genvägen till spåret, hela varvet runt och så genvägen hem. Benen kändes rätt okej, flåset hängde med och allt kändes rätt bra. Jag fixade ett par motlutor som jag sällan orkar, men i dag gick det bra. Just vid stället där genvägen kommer in på spåret är det en uppförsbacke som är rätt stygg. Jag har inte fixat den alls i år, men i dag lovade jag mig själv att jag skulle jogga upp till toppen och sen få gåvila. Det är liksom där genvägen går hem igen. Jag skulle till och med få gå hela vägen hem om jag ville, bara jag joggade uppför hela backen.
Väl på toppen kände jag mig ändå rätt pigg, så jag ändrade mig igen och bestämde att jag skulle ta ett halvt varv till och ta den vanliga vägen hem. Samtidigt meddelade jag mig själv att det ju där blev nedförsbacke och då kan man ju inte gå. Jag skulle jogga nerför medlutet istället. Sen skulle jag gå. När jag kom ner ändrade jag mig, för vad då, man kan ju inte gå när det är plant... Istället skulle jag jogga fram till stället där man kliver av spåret och tar cykelbanan hem. Väl där insåg jag att jag nog hade krafter kvar att jogga fram till stället där cykelbanan går upp på bilvägen. Och sen fram till mördarbacken. Och sen upp till elskåpet. Till tredje lyktstolpen. Till husbilen. Till korsningen.
Oj, tog jag hela mördarbacken!?! Det har jag inte gjort särskilt ofta, max 10 gånger totalt. Då insåg jag också att jag höll på att slå säsongsbästa, för jag har inte joggat mer än 4 km sammanhängande utan gåvila i år. Rekord är ju alltid kul, så jag lovade mig själv att jag skulle sikta på 4,5 km sammanhängande vila. Det fattades ju bara 150 m. Det skulle jag ju orka, sen skulle jag få gå den sista lilla biten hem.
När jag såg att jag joggat 4,5 km så hade jag ca 100 m kvar hem. Och vad då - 100 m, det orkar man ju, eller hur. Alltså fortsatte jag att jogga.
Nu funderar jag mest på om jag är lättlurad eller bara en grym försäljare, som liksom kan lova mig själv så mycket utan att uppfylla mina löften alls, och ändå fortsätta tro på mig själv.
Jag borde ligga på minus nu.
Efter jobbet åkte jag hem, rätt slut efter en låååååång dag vid datorn. Jag lovade mig själv kaffe och sen en kort runda. Bara så pass att jag inte skulle bryta min snigelstreak. När kaffet landat snörade jag på mig skorna och gav mig ut. Min plan var genvägen till spåret, halva rundan och sen hem den andra vägen. Jag lovade mig själv att jag bara skulle behöva jogga fram till mördarbacken som ligger ca 500 m hemifrån. Den orkar jag inte jogga uppför, så jag brukar undvika den om det är möjligt.
Väl ute var det så pass skönt, friskt och syrerikt, att jag ändrade min plan till genvägen till spåret, hela varvet runt och så genvägen hem. Benen kändes rätt okej, flåset hängde med och allt kändes rätt bra. Jag fixade ett par motlutor som jag sällan orkar, men i dag gick det bra. Just vid stället där genvägen kommer in på spåret är det en uppförsbacke som är rätt stygg. Jag har inte fixat den alls i år, men i dag lovade jag mig själv att jag skulle jogga upp till toppen och sen få gåvila. Det är liksom där genvägen går hem igen. Jag skulle till och med få gå hela vägen hem om jag ville, bara jag joggade uppför hela backen.
Väl på toppen kände jag mig ändå rätt pigg, så jag ändrade mig igen och bestämde att jag skulle ta ett halvt varv till och ta den vanliga vägen hem. Samtidigt meddelade jag mig själv att det ju där blev nedförsbacke och då kan man ju inte gå. Jag skulle jogga nerför medlutet istället. Sen skulle jag gå. När jag kom ner ändrade jag mig, för vad då, man kan ju inte gå när det är plant... Istället skulle jag jogga fram till stället där man kliver av spåret och tar cykelbanan hem. Väl där insåg jag att jag nog hade krafter kvar att jogga fram till stället där cykelbanan går upp på bilvägen. Och sen fram till mördarbacken. Och sen upp till elskåpet. Till tredje lyktstolpen. Till husbilen. Till korsningen.
Oj, tog jag hela mördarbacken!?! Det har jag inte gjort särskilt ofta, max 10 gånger totalt. Då insåg jag också att jag höll på att slå säsongsbästa, för jag har inte joggat mer än 4 km sammanhängande utan gåvila i år. Rekord är ju alltid kul, så jag lovade mig själv att jag skulle sikta på 4,5 km sammanhängande vila. Det fattades ju bara 150 m. Det skulle jag ju orka, sen skulle jag få gå den sista lilla biten hem.
När jag såg att jag joggat 4,5 km så hade jag ca 100 m kvar hem. Och vad då - 100 m, det orkar man ju, eller hur. Alltså fortsatte jag att jogga.
Nu funderar jag mest på om jag är lättlurad eller bara en grym försäljare, som liksom kan lova mig själv så mycket utan att uppfylla mina löften alls, och ändå fortsätta tro på mig själv.
Kommentarer
Skicka en kommentar