Jag började dagen (eller i alla fall efter kaffe och frukost) med en 7 km promenad med maken. Vi måste ju samla steg på räknaren nu när vi kör en juni-utmaning.
Sen gick jag ner och hämtade ett paket på Frendo - mina byxor, de som jag beställt som minustiokilosbelöning.
Efter lite chillande i soffan var det dags att ladda om och åka ner till RallarRundan, ett lokalt lopp som går här varje år. 45 min innan start kom ett skyfall av sällan skådat slag, och startområdet blev liksom en insjö. Men det var varmt regn, och då är det mest bara ljuvligt.
När starten gick hade det slutat regna, solen tittade fram och det var varmt. Varmt, kvavt och fuktigt, Som ett växthus! Jag hade ingen brådska utan sniglade på i mitt tempo. Tyckte jag. Men vid ca 3,5 km kände jag att jag behövde en gåvila, så jag tog 100 m. Jag började jogga igen, men kom snart ikapp en tjej på kanske 12 år. Hon gick och såg rätt ynklig ut med tårar rinnande på kinderna. Jag stannade till och kollade läget. Hon var mest besviken, hade håll och kunde inte springa. Mest sved det nog att kompisarna sprang snabbare. Jag gick en liten bit med henne och fick henne sedan att börja jogga lite i mitt snigel-tempo.
En liten bit höll hon mitt tempo, eller jag lyckades i alla fall hålla hennes. Vi pratade lite, men såna där huvudfotingar till ungar (de är ju liksom bara ett par långa ben) kliver ju på som gaseller, hur mycket håll de än har. Jag försökte hänga på men det var liksom inte möjligt och efter några hundra meter tackade jag för sällskap och draghjälp och släppte i väg henne.
Jag tog mig i mål i mitt eget tempo, fick min medalj, en macka och en festis. Nöjd med såväl loppet som dagen i stort åkte jag hem, duschade och kraschade i soffan.
Nu funderar jag mest på hur jag ska orka släpa mig från soffan och ta mig till sängen...
Sen gick jag ner och hämtade ett paket på Frendo - mina byxor, de som jag beställt som minustiokilosbelöning.
Efter lite chillande i soffan var det dags att ladda om och åka ner till RallarRundan, ett lokalt lopp som går här varje år. 45 min innan start kom ett skyfall av sällan skådat slag, och startområdet blev liksom en insjö. Men det var varmt regn, och då är det mest bara ljuvligt.
När starten gick hade det slutat regna, solen tittade fram och det var varmt. Varmt, kvavt och fuktigt, Som ett växthus! Jag hade ingen brådska utan sniglade på i mitt tempo. Tyckte jag. Men vid ca 3,5 km kände jag att jag behövde en gåvila, så jag tog 100 m. Jag började jogga igen, men kom snart ikapp en tjej på kanske 12 år. Hon gick och såg rätt ynklig ut med tårar rinnande på kinderna. Jag stannade till och kollade läget. Hon var mest besviken, hade håll och kunde inte springa. Mest sved det nog att kompisarna sprang snabbare. Jag gick en liten bit med henne och fick henne sedan att börja jogga lite i mitt snigel-tempo.
En liten bit höll hon mitt tempo, eller jag lyckades i alla fall hålla hennes. Vi pratade lite, men såna där huvudfotingar till ungar (de är ju liksom bara ett par långa ben) kliver ju på som gaseller, hur mycket håll de än har. Jag försökte hänga på men det var liksom inte möjligt och efter några hundra meter tackade jag för sällskap och draghjälp och släppte i väg henne.
Jag tog mig i mål i mitt eget tempo, fick min medalj, en macka och en festis. Nöjd med såväl loppet som dagen i stort åkte jag hem, duschade och kraschade i soffan.
Nu funderar jag mest på hur jag ska orka släpa mig från soffan och ta mig till sängen...
Kommentarer
Skicka en kommentar