Fortsätt till huvudinnehåll

Nedräkning pågår

Årets träningsmässiga är väl UV45, även om jag har fler lopp inplanerade. Till UV45 är det nu 167 dagar kvar. Innan dess har jag SUB2019, Näsetloppet, High five och Snigelloppet. Kanske hittar jag fler lopp att klämma in också, om det funkar i schemat och hälen accepterar det.

Ja, jag gillar lopp. Lopp där man får medalj alltså. Annars kan det nästan kvitta.

Min dröm är ju att fixa den där eländiga UV45 under 6 timmar. Alltså är det ju bara att sätta i gång att träna. Att sätta upp en plan - och att följa den. 

Jag tänker så här:
För varje dag som jag 1) fyller i checklista, 2) får en blå plutt, 3) gör kloka val och 4) motionerar så får jag ett poäng.

När jag får ihop 20 poäng så bokar jag en tid för lashlift. Det är definitivt lite onödigt, men belöningar kan absolut får vara lite onödiga tänker jag.

De utmaningar jag ser nu (i närtid) är sånt som ett par dagar på universitet, inklusive hotellvistelse... en stundande femtioårsdag med smörgåstårta och allt vad det innebär..... ett par dagar på GeKås... Inte så att det automatiskt innebär frosserier, men det är svårare att mäta, väga och bokföra när man inte själv lagar maten.

Däremot är nacken bättre. Inte bra, men så pass okej att jag räknar med att kunna motionera lite i morgon.  Ett par-tre dygn på piller och åtskilliga timmar tillsammans med min nya kompis Värmekragen har gjort susen. Från att haft hysteriskt ont bara vid tanken på att röra mig, kan jag nu till och med vrida på nacken lite grann. Men det där med nackspärr är inte alls skoj, det tänker jag banne mig hålla mig ifrån i fortsättningen.



Dagar kvar till årets lopp:
55 dagar till SUB2019
62 dagar till Näsetloppet
89 dagar till High five
95 dagar till Snigelloppet
167 dagar till UV45
196 dagar till Köpenhamns halvmara

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Jag hade en dröm

Eller kanske ett mål.... Jag siktade på att vara i form innan jag fyllde femtio. Jag fyllde i tisdags, och jag firade det genom att jogga 10 jäkla kilometer. 10 - en hel mil! Utan gåvila. Tre varv som innehöll två moment som jag inte brukar fixa utan att gå. Nu tog jag dem TRE (!) gånger - frivilligt. Kanske är det ett sätt att mäta form på - att man faktiskt orkar jogga 10 km. Även om det inte går snabbt, jag menar, man har ju sitt snigelrykte att tänka på. Min snigelstreak närmar sig 50 och jag känner att jag blir starkare. Jag undviker inte uppförsbackar lika mycket, och jag besegrar den ena mentala "omöjliga sträcka" efter den andra. Och för varje gång känner jag mig lite kaxigare, lite nöjdare, lite drygare - precis som man ska.

UV45 - och dagens visdomsord!

Efter en sommar med alldeles för lite träning var det så dags för UV45. Nånstans tycker jag väl att jag borde inse att UV45 är långt, åt skogen för långt när man har kört rundor på ca 5 km hela sommaren bortsett från ett par-tre något längre. Kanske sälja sin startplats. DNS liksom. Vuxet, förståndigt, begåvad - allt som jag tydligen inte är, för jag for upp till Dalarna, checkade in på hotellet och i morse stod jag vid starten i Oxberg. Jag siktade på en lugn start då jag vet att det är en jäkla massa uppförsbackar - och det är en jäkla massa kilometer att passera. De första 5 gick för fort för min förmåga. Jag försökte hålla igen men det kändes lätt och kul. Jag drogs med. Jag höll ett tempo som funkar på en femma, en bra dag. Sen sjönk hastigheten men jag tycker ändå att det gick rätt bra i kanske 15 km. Där nånstans började det märkas att kroppen liksom gick på övertid, på att den var mer van 5 än 15, liksom. En stor orsak var kanske de där eländiga Lundbäckbackarna. D

Bara en dag kvar...

Av maj alltså, och min planerade snigelstreak. I morgon är det ju Stockholm High Five, så jag går ju liksom i mål med pompa och ståt på Stockholms stadion. Eller mål och mål.... det får vi se..... kanske fortsätter jag min streak. Det är ju så himla smidigt att inte behöva fundera på om jag ska jogga eller inte. Dessutom känner jag ju att det ger resultat. Jag blir både snabbare och starkare, jag orkar längre sträckor och jag blir inte kräkslut. I dag tog vi en runda i Eko-parken här i samhället. 12 grader, regn och halv storm (bara motvind, jag lovar). Trots detta, och trots att maken liksom agerade hare med betydligt högre tempo än jag egentligen fixar, så blev det 2,5 km utan gåvila. Kanske, kanske, kanske kan jag - innan sommaren är slut - jogga en mil utan gåvila. Kanske. Det vore himla skoj.