Fortsätt till huvudinnehåll

#5

Jag travar på, och tänka sig.... nu är det snart en vecka. Inte illa.

Jag håller i maten. Följer LCHF och mår rätt bra av det. Inte särskilt godissugen, men i dag har jag haft en tung huvudvärk. Den kan väl delvis bero på vädret också, men sockeravgiftningen är nog den främsta orsaken.

Dagens frukost var löjligt god. Turkisk yoghurt med lite grädde och hallon. Lite syrligt, men så gott!

Till lunch blev det choritzo och halloumi. Lättlagat och enkelt. Salt, smakrikt.. perfekt.

Middagen blev galet god. Köttfärsbiffar med en hel del sambal oelek och haricots verts som stekts med lite grönmögelost. Alltså, hur gott kan det bli...

Vad gäller motion så tog jag mig upp till Motorp för att få lite variation. Jag är rätt less på det tråkiga spåret här hemma. 24 grader stod det på termometern, och det lät ju som rena vintern i jämförelse med hur det har varit i sommar. Men nej, 24 grader och typ 150% i relativ luftfuktighet är för jävligt. Punkt!

Efter ungefär 4 km kom i alla fall regnet. Och som det kom. Det gick från sol till skyfall på ett par sekunder. Varmt, blött, härligt sommarregn. Jag bara njöt. Helt plötsligt orkade benen jogga lite. Inte snabbt för jag såg nästan inget i regnet, men så himla underbart. Jag var fullständigt genomblöt när jag kom i mål, men vad gjorde väl det.

Det gäller att njuta när man får chansen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Jag hade en dröm

Eller kanske ett mål.... Jag siktade på att vara i form innan jag fyllde femtio. Jag fyllde i tisdags, och jag firade det genom att jogga 10 jäkla kilometer. 10 - en hel mil! Utan gåvila. Tre varv som innehöll två moment som jag inte brukar fixa utan att gå. Nu tog jag dem TRE (!) gånger - frivilligt. Kanske är det ett sätt att mäta form på - att man faktiskt orkar jogga 10 km. Även om det inte går snabbt, jag menar, man har ju sitt snigelrykte att tänka på. Min snigelstreak närmar sig 50 och jag känner att jag blir starkare. Jag undviker inte uppförsbackar lika mycket, och jag besegrar den ena mentala "omöjliga sträcka" efter den andra. Och för varje gång känner jag mig lite kaxigare, lite nöjdare, lite drygare - precis som man ska.

UV45 - och dagens visdomsord!

Efter en sommar med alldeles för lite träning var det så dags för UV45. Nånstans tycker jag väl att jag borde inse att UV45 är långt, åt skogen för långt när man har kört rundor på ca 5 km hela sommaren bortsett från ett par-tre något längre. Kanske sälja sin startplats. DNS liksom. Vuxet, förståndigt, begåvad - allt som jag tydligen inte är, för jag for upp till Dalarna, checkade in på hotellet och i morse stod jag vid starten i Oxberg. Jag siktade på en lugn start då jag vet att det är en jäkla massa uppförsbackar - och det är en jäkla massa kilometer att passera. De första 5 gick för fort för min förmåga. Jag försökte hålla igen men det kändes lätt och kul. Jag drogs med. Jag höll ett tempo som funkar på en femma, en bra dag. Sen sjönk hastigheten men jag tycker ändå att det gick rätt bra i kanske 15 km. Där nånstans började det märkas att kroppen liksom gick på övertid, på att den var mer van 5 än 15, liksom. En stor orsak var kanske de där eländiga Lundbäckbackarna. D

Bara en dag kvar...

Av maj alltså, och min planerade snigelstreak. I morgon är det ju Stockholm High Five, så jag går ju liksom i mål med pompa och ståt på Stockholms stadion. Eller mål och mål.... det får vi se..... kanske fortsätter jag min streak. Det är ju så himla smidigt att inte behöva fundera på om jag ska jogga eller inte. Dessutom känner jag ju att det ger resultat. Jag blir både snabbare och starkare, jag orkar längre sträckor och jag blir inte kräkslut. I dag tog vi en runda i Eko-parken här i samhället. 12 grader, regn och halv storm (bara motvind, jag lovar). Trots detta, och trots att maken liksom agerade hare med betydligt högre tempo än jag egentligen fixar, så blev det 2,5 km utan gåvila. Kanske, kanske, kanske kan jag - innan sommaren är slut - jogga en mil utan gåvila. Kanske. Det vore himla skoj.