Fortsätt till huvudinnehåll

#3 - blir det väl då

4,2 km i denna värme. Inte snabbt, inte snyggt - men genomfört. Som lite extra utmaning körde jag 3 ggr upp och ner i en liten backe, bara för att liksom.

Det gick bättre i dag. Inte bra, men bättre. Men nåt är det som gör att hela kroppen känns blytung, att jag känner det som om jag har sirap i kroppen och gjutjärn i skorna.

I morgon ska jag ta blodprov, mest för att utesluta att det inte beror på sköldkörteln. Jag vet att de symptom som uppkommer då är rätt diffusa, men många av dem stämmer in på mig.

Extrem trötthet
Sömn gör inte att man känner sig piggare (dålig sömnkvalitet)
Förlorad uthållighet
Intolerans mot fysisk aktivitet
Kraschar efter 15.00 på em
Dålig koncentration
Förlust av motivation
Vill vara ensam

Andfåddhet
Astma
Svårighet att ta ett djupt andetag
Torr hud
Ljud i öronen (väsande, ringande)
Sug efter söta saker
Hälsporre (plantar fasciitis)
Ingen mens eller lätt mens
PMS
Suddig syn

Symptomen har jag hittat på sköldkörtelförbundets hemsida, men jag vet ju också att de är lite luddiga och antagligen stämmer in på rätt mycket. 

Om proverna är bra, och det tror jag väl egentligen att de är, så får jag fundera vidare. Kanske får jag ta itu med mina kostvanor. Utesluta vitt mjöl och vitt socker en period för att se om det hjälper.

Jag känner inte mig stressad, vilket jag vet kan ge alla möjliga symptom. Järnvärdet kollade de på vårdcentralen när jag var dit för några veckor sedan. Då fick jag också Pulmicort för att se om det skulle göra det lättare att andas. Jag tyckte det blev en aning bättre precis när jag fick dem, men nu vet jag inte. Det är liksom inte flåset, inte bara i alla fall, det är hela orken som tryter. 

Kanske är det så enkelt som att jag lider av tenue foramen.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Jag hade en dröm

Eller kanske ett mål.... Jag siktade på att vara i form innan jag fyllde femtio. Jag fyllde i tisdags, och jag firade det genom att jogga 10 jäkla kilometer. 10 - en hel mil! Utan gåvila. Tre varv som innehöll två moment som jag inte brukar fixa utan att gå. Nu tog jag dem TRE (!) gånger - frivilligt. Kanske är det ett sätt att mäta form på - att man faktiskt orkar jogga 10 km. Även om det inte går snabbt, jag menar, man har ju sitt snigelrykte att tänka på. Min snigelstreak närmar sig 50 och jag känner att jag blir starkare. Jag undviker inte uppförsbackar lika mycket, och jag besegrar den ena mentala "omöjliga sträcka" efter den andra. Och för varje gång känner jag mig lite kaxigare, lite nöjdare, lite drygare - precis som man ska.

UV45 - och dagens visdomsord!

Efter en sommar med alldeles för lite träning var det så dags för UV45. Nånstans tycker jag väl att jag borde inse att UV45 är långt, åt skogen för långt när man har kört rundor på ca 5 km hela sommaren bortsett från ett par-tre något längre. Kanske sälja sin startplats. DNS liksom. Vuxet, förståndigt, begåvad - allt som jag tydligen inte är, för jag for upp till Dalarna, checkade in på hotellet och i morse stod jag vid starten i Oxberg. Jag siktade på en lugn start då jag vet att det är en jäkla massa uppförsbackar - och det är en jäkla massa kilometer att passera. De första 5 gick för fort för min förmåga. Jag försökte hålla igen men det kändes lätt och kul. Jag drogs med. Jag höll ett tempo som funkar på en femma, en bra dag. Sen sjönk hastigheten men jag tycker ändå att det gick rätt bra i kanske 15 km. Där nånstans började det märkas att kroppen liksom gick på övertid, på att den var mer van 5 än 15, liksom. En stor orsak var kanske de där eländiga Lundbäckbackarna. D

Bara en dag kvar...

Av maj alltså, och min planerade snigelstreak. I morgon är det ju Stockholm High Five, så jag går ju liksom i mål med pompa och ståt på Stockholms stadion. Eller mål och mål.... det får vi se..... kanske fortsätter jag min streak. Det är ju så himla smidigt att inte behöva fundera på om jag ska jogga eller inte. Dessutom känner jag ju att det ger resultat. Jag blir både snabbare och starkare, jag orkar längre sträckor och jag blir inte kräkslut. I dag tog vi en runda i Eko-parken här i samhället. 12 grader, regn och halv storm (bara motvind, jag lovar). Trots detta, och trots att maken liksom agerade hare med betydligt högre tempo än jag egentligen fixar, så blev det 2,5 km utan gåvila. Kanske, kanske, kanske kan jag - innan sommaren är slut - jogga en mil utan gåvila. Kanske. Det vore himla skoj.